Tjeckiskt mangan missar EU-mål

Tjeckiska myndigheter har godkänt platsen för en mangananläggning nära Chvaletice i Pardubice-regionen öster om Prag. Beslutet innebär att staten accepterar att den typen av industri kan ligga på marken (iROZHLAS, Zdarbuh). Det är däremot inte ett byggstartbeslut. Projektet, som drivs av ett tjeckiskt dotterbolag till börsnoterade kanadensiska Euro Manganese, saknar fortfarande bygglov, tillstånd för gruvverksamhet, finansiering, bindande kundavtal och ett styrelsebeslut om att investera. Kommersiell produktion planeras till 2032 (Mining Weekly, Smallcaps).

Tidpunkten är kärnan i problemet. EU:s förordning om kritiska råvaror, Critical Raw Materials Act, ska minska Europas beroende av utländska leverantörer av insatsvaror till batterier och annan strategisk industri. Målen gäller 2030 (Eur-Lex). Chvaletice bidrar med noll ton till dess.

Ren logik, lång kalender

Själva projektet har en ovanligt tydlig industriell logik. Chvaletice är inte en ny gruva. Planen är att upparbeta omkring 27 miljoner ton restmaterial från gruvdrift under kalla kriget, mellan 1951 och 1975, till högrena mangankemikalier för katoder i elbilsbatterier (iROZHLAS, Newsfile). Båda de planerade produkterna, en sulfatprekursor och en mycket ren metall, kräver betydligt mer raffinering än mangan till stålindustrin. Det är därför de finns på EU:s strategiska råvarulista (Euro Manganese).

Projektet har fått status som strategiskt projekt i EU och nationell prioritet i Tjeckien. Det är med andra ord just den typ av investering som Bryssel vill att råvaruförordningen ska hjälpa fram (Mining Weekly, European Commission).

Bolagets preliminära ekonomiska bedömning från 2026 anger att anläggningen skulle kunna producera 150 000 ton per år, motsvarande ungefär 20 % av den väntade europeiska efterfrågan på batterikvalificerad mangan. Första byggfasen beräknas kosta omkring 627,5 miljoner dollar (Smallcaps, National Law Review). Men en preliminär bedömning är inte en fullständig genomförbarhetsstudie. I dokumentationen varnas också för att den inte innehåller några bevisade mineralreserver och att de beräknade ekonomiska resultaten kanske aldrig realiseras (Barchart). Bolaget räknar med att ansöka om slutligt bygglov kring årsskiftet 2027/2028 (iROZHLAS). Det enda namngivna kundupplägget, ett icke-bindande term sheet med amerikanska 6K Energy, låser varken volymer eller priser (The Globe and Mail).

Fabriker före råvaror

Europa kan bygga batterifabriker snabbare än kontinenten kan säkra innehållet i batterierna. Tyskland visar spänningen tydligt. PowerCo, Volkswagens batteribolag, har inlett produktion vid gigafabriken i Salzgitter med nickel-mangan-kobolt-katoder, men förädlade råvaror och delar av produktionstekniken kommer fortfarande från Kina (Volkswagen Group, FAZ). För vissa strategiska insatsvaror, bland dem litium, nickel och sällsynta jordartsmetaller, är tysk industri till mer än 99 % beroende av import (BDI).

Ekonomin förklarar varför det spelar roll. Mellan 50 och 60 % av värdet i ett batteri ligger i utvinning och bearbetning av material. Cellmontering, det led där Europa har lagt stor politisk och industriell kraft, står för 15 till 30 % (Chemietechnik, Deloitte). Europa har byggt ut den lägre värdedelen av kedjan först och lämnat den högre värdedelen till leverantörer utanför unionen.

Efter den egna tidsfristen

Råvaruförordningen sätter upp målet att EU till 2030 ska klara minst 10 % av utvinningen, 40 % av bearbetningen och 25 % av återvinningen av strategiska råvaror inom unionen. Beroendet av ett enskilt land utanför EU ska samtidigt inte överstiga 65 % i något bearbetningsled (Eur-Lex, European Commission). Även om Chvaletice når full planerad kapacitet skulle projektet täcka en femtedel av Europas behov av batterikvalificerad mangan, men först två år efter målåret.

EU:s batteristrategi har därmed ett ordningsproblem. Om Chvaletice får sina återstående tillstånd, tar in omkring 670 miljoner dollar, tecknar bindande kundavtal och fattar ett slutligt investeringsbeslut kan projektet bli en verklig del av lösningen efter 2032. Med dagens tidsplan stärker det främst Europas råvaruförsörjning efter 2030, inte unionens mål för 2030.