Drönare ringar in Europas kärnkraftverk

Spiegel och The Guardian, med hänvisning till en analys kopplad till International Institute for Strategic Studies, en försvarspolitisk tankesmedja i London, uppger att omkring 144 misstänkta drönarincidenter har registrerats i fler än ett dussin europeiska länder sedan slutet av 2024 (Spiegel, The Guardian). Målen tycks inte ha valts slumpmässigt: militärbaser med flygplan som kan bära kärnvapen i Storbritannien, Belgien och Nederländerna, Frankrikes ubåtsbas vid Île Longue, kraftverk och hamnar. Bedömningen pekar mot Ryssland, möjligen med kommersiella fartyg eller fartyg ur den så kallade skuggflottan som uppskjutningsplattformar.

Samtidigt har ingen europeisk regering officiellt pekat ut Ryssland. Ingen drönare har offentligt redovisats med en obruten teknisk beviskedja. Genomsökningar av ett misstänkt fartyg, HAV Dolphin, uppges inte ha gett något resultat (Spiegel, t-online). Mönstret är oroande eftersom målen är militära anläggningar och energiinfrastruktur. Bevisningen är fortfarande ofullständig.

Där befogenheterna spricker

Den oklara attribueringen spelar roll eftersom den bromsar ingripanden. En liten drönare som flyger lågt över en militärbas, möjligen uppskjuten från ett handelsfartyg med oklart ägande, hamnar mellan de säkerhetssystem Europa har byggt upp. En stat kan bevaka sitt eget territorialvatten. Längre ut krävs en juridisk grund: samtycke från flaggstaten, ett sanktionsbrott eller bevis för ett brott enligt havsrätten (UNCLOS). I luften är Natos luftövervakning utformad för stridsflyg och robotar, inte för billiga drönare som flyger lågt och hinner försvinna innan jaktflyg kan sättas in (NATO).

På marken utreder polisen, kustbevakningar patrullerar och militära chefer skyddar känsliga anläggningar. Men beslutet att störa ut eller skjuta ned en drönare över bebyggda områden är fortfarande en nationell rättsfråga. Det finns ingen gemensam europeisk tröskel för när våld får användas (New York Times).

EU kan förbättra lägesbilden. Unionens maritima insatser i Östersjön samlar nationella kustbevakningsresurser, satellitbilder och övervakningsdrönare för att följa misstänkta fartyg (Finnish Border Guard). EU:s sanktioner kan lista fartyg, pressa deras försäkringar och höja kostnaden för Rysslands skuggflotta (Council of the EU). Däremot kan varken EU eller Nato borda ett misstänkt fartyg eller neutralisera en drönare åt en nationell regering. Det taktiska beslutet ligger hos landet där incidenten sker. Gråzonsoperationer är konstruerade för att utnyttja just denna fördröjning.

Danmarks nyttiga skepsis

Alla regeringar läser inte bevisningen på samma sätt. Danska medier har gett den tydligaste motvikten till larmet. Politiken beskrev ett fall där ett danskt försvarsfartyg uppges ha omringats av fyra drönare och där tjänstemän talade om en "kapabel aktör". Samma rapportering ifrågasatte om underlaget räckte för att kalla det en rysk operation (Politiken). Weekendavisen gick längre: i vissa europeiska fall är den offentliga bevisningen svag, och i Danmark är det fortfarande svårt att fastställa om drönare ens fanns på plats (Weekendavisen).

Den skepsisen är ingen motbevisning. Den pekar på en annan risk. Om regeringar hänvisar till hybridhot utan att visa underlag ställs medborgarna inför ett val mellan blind tillit och avfärdande misstro. Båda gynnar Moskva. Som Politiken formulerade saken kan Danmarks "drönarpanik" i sig ha varit precis vad Putin önskade sig: osäkerhet som skapar rädsla utan att kräva bevis.

När ingripanden flyttar problemet vidare

Sverige gav en bild av hur nationella åtgärder kan se ut. Efter kustbevakningens bordningar uppges fler sanktionsbelagda fartyg ha undvikit svenskt territorialvatten (Sjöfartstidningen). Svenska kommentatorer har noterat att trafiken i stället kan flyttas mot danska och tyska vatten, där kontrollen är svagare (Expressen). Tysk rapportering bekräftar den bilden: tankfartyg ur skuggflottan uppges ha lagt sina rutter närmare den tyska kusten (n-tv).

Det är ett välkänt europeiskt mönster. Hotet passerar gränser snabbare än befogenheterna gör. Ett lands ingripande prövar de juridiska verktygen, men flottan kan fortsätta någon annanstans. Frankrike behandlar samtidigt billiga långdistansdrönare som en tydlig lucka i försvaret: det saknas tillräckligt snabba och billiga sätt att upptäcka och stoppa små drönare. Landet anpassar nu skiktade försvarssystem för att täppa till den luckan (Le Monde).

Det som skulle avsluta frågan saknas fortfarande i det offentliga underlaget: bärgade drönare med spårbar elektronik, radardata som kopplar en flygning till ett fartyg, eller officiella regeringsuttalanden som pekar ut Ryssland med juridisk säkerhet. Den IISS-kopplade bedömningen är att en rysk koppling är mycket sannolik. Regeringarna har i huvudsak avstått från att säga samma sak öppet.

Europa har redan sårbarheten framför sig. Den olösta frågan är vem som kan bygga kedjan från misstanke till lagligt ingripande före nästa incident.