€750 miljarder pressar EU:s nya prioriteringar

EU vill rusta upp, stödja Ukraina och betala tillbaka pandemilån. Budgetramen som ska bära allt detta är ungefär lika stor som den som gällde innan de nya prioriteringarna fanns. Något måste trängas undan, och striden om vad som ska få mindre pengar har redan börjat.

Den fleråriga budgetramen, MFF, är EU:s sjuåriga utgiftstak och beslutas enhälligt av medlemsländerna. Den sätter gränsen för hur mycket Bryssel får spendera (EUR-Lex). Den nuvarande ramen, för 2021–2027, uppgår till cirka 1 074 miljarder euro i 2018 års priser (Europeiska kommissionen).

Nästa budgetram får en belastning som tidigare ramar saknade. Under pandemin lånade EU omkring 750 miljarder euro genom NextGenerationEU, den tillfälliga återhämtningsfonden (Europeiska unionens råd). Amorteringarna börjar 2028. De pengarna ska betalas innan nya satsningar får utrymme. Därmed måste nästa MFF rymma försvar, Ukrainastöd och konkurrenskraft samtidigt som EU börjar hantera en skuld som inte fanns när dagens utgiftstak sattes.

Var pengarna finns

Två äldre utgiftsposter dominerar budgeten. Sammanhållningspolitiken, alltså regionala investeringar som ska minska skillnaderna mellan rikare och fattigare delar av Europa, står för 426,7 miljarder euro. Jordbruket tar ytterligare 401 miljarder euro. Tillsammans motsvarar de ungefär två tredjedelar av hela ramen. Säkerhet och försvar får 14,9 miljarder euro, omkring 1,2 procent (EUR-Lex).

Därtill kommer nya krav. Ukraina har en beslutad EU-facilitet på 50 miljarder euro för 2024–2027, men ingen färdig efterföljare (Europeiska kommissionen). EU:s strategiska agenda pekar ut konkurrenskraft, försvar, Ukrainastöd och säkerhet som kärnfrågor (Europeiska rådet). Europaparlamentet har röstat för att kräva nästan 200 miljarder euro mer än kommissionens förslag för nästa budgetcykel (Euronews).

Fyra vägar, fyra blockerande koalitioner

Gapet kan bara stängas på fyra sätt: höjt utgiftstak, nya EU-intäkter, nedskärningar i befintliga program eller ny upplåning. Varje alternativ har sin blockerande koalition.

Nederländerna ser förhandlingarna tydligt genom nettobetalarperspektivet. Landets inbetalningar till Bryssel sker främst genom BNI-baserade bidrag, alltså avgifter i förhållande till nationalinkomsten, som ökar när andra EU-intäkter inte räcker till (Rijksoverheid, Europeiska kommissionen). Tyskland har vanligen haft samma linje. Båda anser att nya utgifter först ska finansieras inom det befintliga taket innan högre nationella betalningar diskuteras.

Polen står på andra sidan. Warszawa hör till de Nato-länder som lägger mest på försvar som andel av BNP (Nato), men är samtidigt starkt beroende av sammanhållningsmedel och jordbruksstöd. Den ekvationen fungerar bara om budgeten växer. En grupp på 16 medlemsländer, däribland Italien, Polen och Rumänien, har invänt mot kommissionens utkast och krävt starkare skydd för sammanhållning och jordbruk (EUNews).

Frankrike behandlar den gemensamma jordbrukspolitiken, EU:s system för jordbruksstöd och landsbygdsstöd, som en politisk röd linje (Europeiska kommissionen). Paris behöver därför antingen en större budget eller nya intäkter. Annars krockar de egna prioriteringarna med varandra.

Rumänien visar en risk som inte syns i totalsiffrorna. Om pengar flyttas från formelbaserade sammanhållningsbidrag, som fördelas regionalt efter inkomstnivåer, till fonder där de bästa projekten vinner, måste länder med svagare förvaltning konkurrera om pengar i stället för att få dem efter behov (Cohesion Data). Budgeten kan alltså växa samtidigt som fattigare medlemsländer får det sämre.

Intäkter som ännu inte finns

Kommissionen har föreslagit nya "egna medel", intäktsströmmar som går direkt till EU-budgeten. Det handlar bland annat om inkomster från utsläppshandelssystemet ETS, EU:s koldioxidmarknad, koldioxidtullar genom gränsjusteringsmekanismen CBAM och en statistisk avgift på företagsvinster (Europeiska kommissionen). Inget av detta är beslutat. Intäkter från ETS och CBAM kan hamna hos importörer och konsumenter, vilket skapar nya konflikter om vem som faktiskt betalar. Om de nya intäkterna blir lägre än väntat är nationella bidrag fortsatt sista garantin (EUR-Lex).

Budgeten som ska styra EU:s utgifter i sju år förhandlas fram samtidigt som varje medlemsland skyddar sina egna poster. Frågan är vilket program någon regering till slut är beredd att offra.