Österrike säkrar gasreserv till 2029

Österrike förlänger sin strategiska gasreserv med ytterligare två år. Kostnaden sätts till omkring 264 miljoner euro fram till april 2029 (BMWET, Krone). Reserven omfattar 20 TWh gas, motsvarande ungefär en fjärdedel av landets årliga gasförbrukning. Den står under statlig kontroll och hålls utanför den vanliga handeln på gasmarknaden (BMWET). Enligt departementet är försörjningen för närvarande trygg. Ekonomiminister Wolfgang Hattmannsdorfer hänvisar till konflikterna i Mellanöstern som skäl för att behålla instrumentet i beredskap (Krone). Det handlar mindre om krisåtgärder än om kostnaden för att slippa hamna där.

Varför staten lagrar gas i stället för att lämna det till företagen

Gasreserven finns därför att marknaden inte alltid ger rätt beredskap inför vintern. Om gas är dyr på sommaren kan en leverantör förlora pengar på att fylla lagren, eftersom vinterpriset inte säkert täcker inköpskostnaden. För det enskilda bolaget är försiktigheten rationell. För landet kan den betyda att bufferten är för liten när kylan kommer.

EU drog den slutsatsen efter att Ryssland ströp rörledningsleveranserna 2022. Genom förordning 2022/1032 måste medlemsländerna fylla gaslager inför vintern. EU-kommissionen beskriver lagren som unionens viktigaste försörjningskälla under kalla månader. Österrike går längre än fyllnadsmålen. Landet håller 20 TWh under direkt statlig kontroll och gasen får bara släppas när regeringen förklarar nödläge.

Budgeten fördelas på omkring 115 miljoner euro 2027, 120 miljoner euro 2028 och 30 miljoner euro i början av 2029 (BMWET, Zur Sache). Österrike köper alltså inte ny gas. Staten betalar för att befintliga beredskapslager fortsatt ska vara juridiskt öronmärkta och fysiskt kvar i marken. Departementet räknar med att de faktiska kostnaderna blir lägre, men taket är fastlagt.

Varför fyllnadsgrader kan vilseleda

I början av juli var Österrikes gaslager fyllda till omkring 54,7 %, jämfört med ett EU-genomsnitt på cirka 49,7 % (Voltstack). Det låter måttligt tills man ser storleken på lagren. Österrikes lagringskapacitet är omkring 100 TWh, ungefär 125 % av den årliga inhemska efterfrågan (Energy News Magazine). Halvfulla lager i den skalan innebär fortfarande en betydande fysisk buffert.

Polen visar varför procenttalet inte räcker. De polska lagren var vid samma tidpunkt fyllda till omkring 70,6 %, alltså en högre andel än i Österrike. Men eftersom Polens lagringskapacitet är liten i förhållande till efterfrågan motsvarade det bara cirka 12 % av landets årliga förbrukning (Rzeczpospolita). Österrikes lägre fyllnadsgrad täckte omkring 78 % av årsförbrukningen (Energy News Magazine). Det centrala måttet är därför inte hur fulla lagren är, utan hur många månaders efterfrågan de kan täcka.

Vem betalar och vem tjänar på det

Österrikiska skattebetalare står för kostnaden direkt. Utgiften ligger på en synlig budgetrad, i stället för att bakas in i reglerade gasavgifter som i andra EU-länder. Österrikes handelskammare har kallat reserven ett "stabilitetsankare" för landets näringsliv (OTS/WKÖ).

Vinnarna är hushåll och industri, som får lägre risk för ransonering eller panikdrivna prisspikar vid en försörjningskris. Förlorarna är de kommersiella handlare som annars skulle kunna tjäna på knapphetspremier i ett krisläge, och alla skattebetalare som finansierar en försäkring som kanske aldrig behöver användas.

Risken är att staten håller gas i lager år efter år på offentlig bekostnad, även om marknadsläget förändras. Motargumentet är tidpunkten. Efter en vinter då de österrikiska lagren föll till 36 % i mars (BMWET), samtidigt som fyllnadsgraderna i EU låg klart under säsongsnormala nivåer (NDR), skulle ett uppskjutet beslut kunna göra tryggheten dyrare i en stramare marknad. Om detta är en väl utformad försäkring eller bara en dyr sådan avgörs av detaljer som budgetposten inte visar: hur snabbt reservgasen faktiskt kan nå konsumenterna i ett nödläge, och om Österrikes inköpsavtal minskar beroendet av enskilda leverantörer före 2029.