Österrike ensamt om asylöverföringar

Sedan EU:s nya migrationsregler började gälla den 12 juni har Österrike skickat tillbaka fyra asylsökande till Italien. De reste med tåg och buss, utan poliseskort (Die Presse, Kurier).

Fyra personer är få. Men de utgör också hela den offentligt verifierade bilden av faktiska ansvarighetsöverföringar till Italien enligt förordningen om asyl- och migrationshantering, AMMR. Det är EU:s nya regelverk som ersätter Dublinsystemet och avgör vilket land som ska pröva en asylansökan. Flera regeringar säger att de agerar på samma sätt. Hittills visar utfallet snarare att systemet står och faller med Italiens vilja att samarbeta än med den juridiska texten.

Fler begäranden, få överföringar

Den tydligaste officiella redovisningen kommer från EU-kommissionen, som övervakar hur reglerna tillämpas. Mellan den 12 juni och den 7 juli skickade åtta medlemsländer 12 överföringsbegäranden till Italien. Italien avslog samtliga 12 (Commission assessment, 2EU Brussels). Österrikes fyra överföringar kom senare, men de är fortfarande undantaget.

Tyskland, som skickar flest begäranden i absoluta tal, har ingen verifierad genomförd överföring sedan pakten började gälla. Det mest uppmärksammade fallet i augusti föll samman: en 22-årig somalisk kvinna skulle överföras från Nürnberg, men Italien avvisade begäran och en kyrka i Bayern erbjöd henne skydd (Tagesschau). Fallet gällde en inresa i slutet av mars, alltså före de nya reglerna, och prövade därför äldre rutiner snarare än själva pakten.

Mönstret är äldre än AMMR. Under den tidigare Dublinförordningen blockerade Italien under flera år regelbundna återföringar från Tyskland. Enligt Berliner Zeitung lämnade Tyskland in omkring 35 000 överföringsbegäranden under Giorgia Melonis tid vid makten och fick igenom cirka 15. De exakta siffrorna är omstridda, men avståndet mellan begäranden och faktiska överföringar är inte det.

Utanför Österrike och Tyskland blir bilden snabbt tunnare. Finland har skickat underrättelser till Italien men hade den 21 augusti inte bekräftat någon genomförd överföring (Helsingin Sanomat). Sveriges migrationsministers kansli har uppgett att överföringar har skett, men ingen myndighet har publicerat antal eller datum (Euronews). Nederländerna har meddelat att processen inletts, vilket är ett formellt steg och inte ett resultat (Upday NL). Frankrike och Spanien har sagt nej till linjen och föredrar samarbete framför bilateralt tryck på Rom (ANSA).

Tidsfristen och maktgapet

Roms linje är att pakten nollställde äldre ärenden och att bara ansökningar efter den 12 juni räknas. Det finns inget offentligt rättsligt dokument som bekräftar att gamla ärenden formellt släcktes enligt EU-rätten. Påståendet bör därför läsas som en politisk position, inte som avgjord juridik.

Tidsfristen arbetar också mot de länder som begär överföringar. Enligt både gamla och nya regler måste en överföring ske inom sex månader. Om tidsfristen missas går ansvaret tillbaka till avsändarlandet, en princip som EU-domstolen slog fast i Shiri-domen. En regering kan alltså vinna den juridiska argumentationen men ändå förlora ärendet genom fördröjning.

AMMR skulle lösa detta genom en bredare uppgörelse. Frontlinjestater som Italien behåller ansvaret för första inresa, men andra EU-länder ska bidra genom att ta emot personer, betala till en solidaritetsfond eller ge operativt stöd (AMMR text). I det offentliga underlaget finns hittills ingen kvantifierad solidaritetstilldelning för Italien 2026 som motsvarar det ökade trycket från överföringsbegäranden.

Båda sidor kan hävda att lagen stöder dem. Österrike, Tyskland, Finland och Sverige beskriver överföringarna som ett sätt att tillämpa gemensamt beslutade regler. Frankrike och Spanien läser samma regelverk men väljer diplomati. För de asylsökande som hamnar mellan positionerna blir följden fortsatt ovisshet: ärenden bestrids mellan länder, prövas i nationella domstolar eller fördröjs tills tidsfristen löper ut och ansvaret flyttas automatiskt.

Maktförhållandet är tydligt. Kommissionen kan dokumentera Italiens avslag, men den kan inte sätta människor på bussar. Italiens administrativa samarbete är den punkt där reglerna blir verklighet. Österrikes fyra överföringar visar att systemet fysiskt kan flytta en person över en gräns. Den solidaritet som skulle göra uppgörelsen acceptabel för frontlinjestaterna har ännu inte visat motsvarande konkretion. Kommissionen, som konstruerade uppgörelsen, behöver redovisa det beviset i sin nästa bedömning.