Österrike överför fyra till Italien

EU:s nya migrations- och asylpakt började tillämpas den 12 juni. Sedan dess har Österrike fört över fyra asylsökande till Italien med tåg och buss, med biljetter betalda av österrikiska myndigheter (Kurier, la Repubblica). Inga poliseskorter, inga chartrade förvarsplan, utan fyra personer på vanlig kollektivtrafik. Det är de första bekräftade överföringarna enligt de nya reglerna, och därmed ett tidigt test av om pakten kan hantera mer än de enklaste fallen.

Fyra resor, inte fyra utvisningar

En ansvarsöverföring är inte en utvisning från Europa. Den innebär att en asylsökande flyttas från ett EU-land till det land som enligt EU-reglerna ska pröva ansökan, oftast landet där personen först reste in eller registrerades (AMMR). Personen stannar alltså inom EU:s asylsystem. Italien, som ansvarigt land, ska pröva ansökan.

Pakten ersatte det gamla Dublinsystemet med förordningen om asyl- och migrationshantering, AMMR. Grundlogiken finns kvar: första inreselandet får i regel ansvaret. Därför förblir Italien en av systemets mest belastade punkter.

Italien accepterar fyra, stoppar tolv

De österrikiska överföringarna lyckades eftersom fallen var avgränsade: nyligen anlända personer, sökande som samarbetade och ärenden där ansvaret inte bestreds. Den bredare bilden ser annorlunda ut.

Mellan den 12 juni och den 7 juli bad åtta medlemsländer Italien att ta emot 12 personer enligt de nya reglerna. Italien avslog samtliga förfrågningar (European Commission, 2EU Brussels). Österrikes fyra överföringar kom efter den perioden och tycks ha gällt ärenden där Italien inte invände mot ansvaret inom paktens tidsfrister. Därmed kunde överföringen genomföras.

Roms invändning gäller tidsgränsen. Italien anser att ärenden som rör personer som anlände före den 12 juni omfattades av tidigare politiska arrangemang och inte ska öppnas på nytt i det nya systemet (Merkur). Tyskland avvisar den tolkningen och hävdar att de normala förfarandena ska återupptas från den dag pakten började tillämpas (Tagesschau).

Berlin försöker därmed driva frågan politiskt, men har ännu inte visat resultat i praktiken. Under perioden finns inga verifierade uppgifter om en lyckad överföring från Tyskland till Italien. Det är Österrike som faktiskt har flyttat personer.

Om pakten ska fungera avgörs av vad som händer med avslagen

Schweiz följer den österrikiska linjen. Bern har bokat de första flygningarna till slutet av augusti och börjar med enskilda fall efter den 12 juni, utvalda för att inte belasta systemet (Ticinonews). Mönstret är detsamma: välj obestridda ärenden, flytta små antal och undvik konfrontation.

Det känns igen från det gamla Dublinsystemet. Nordliga och alpina länder vill skicka personer söderut. Länderna vid EU:s yttre gräns gör motstånd. Paktens solidaritetsmekanism skulle bryta den cirkeln genom att ge Italien och Grekland avlastning i utbyte mot att de accepterar sitt ansvar. De första tecknen tyder på att den uppgörelsen ännu inte fungerar.

Österrikiska myndigheter har inte sagt hur många framtida fall de räknar med. Italien har inte klargjort om överföringarna skapar ett prejudikat eller ska ses som undantag (Kurier, Il Sole 24 Ore).

Ansvarskedjan är central. EU-kommissionen kan granska efterlevnaden, publicera bedömningar och i sista hand inleda ett överträdelseförfarande, alltså EU:s verktyg för att pressa medlemsländer att följa unionsrätten. Den kan däremot inte fysiskt tvinga fram en överföring. Om Italien fortsätter att acceptera de enkla fallen och avvisa de omstridda måste kommissionen avgöra om motstånd får följder, eller om paktens efterlevnad blir lika svag som Dublinsystemets. Fyra överföringar på tio veckor, ställda mot tolv avslag, pekar redan ut riktningen.