Baltiska ledare kräver NATO-mandat för nedskjutning

Ett ryskt militärflygplan flög den 27 maj in i finskt luftrum nära Porkala, ännu en incident i ett mönster där kränkningarna nästan tredubblats på ett år. Finlands försvarsministerium uppgav att intrånget berodde på att planet undvek åskväder. Tre dagar tidigare sköt ett rumänskt F-16-plan ned en drönare över Estland, första gången ett Nato-stridsflygplan förstört ett obemannat luftfartyg över Baltikum. Dagen före det lämnade Natos utrikesministrar ett möte i Helsingborg utan ett enda operativt beslut om krisen.

Vad "luftförsvar" faktiskt betyder

Sedan 2004 har Nato drivit Baltic Air Policing, en fredstida rotation där allierade stridsflyg identifierar och eskorterar okända flygplan nära Estland, Lettland och Litauen, som saknar egna stridsflygplan. Den nuvarande rotationen omfattar franska Rafale-plan och rumänska F-16 i Šiauliai i Litauen samt portugisiska F-16 i Ämari i Estland.

Den 21 maj krävde de tre baltiska presidenterna gemensamt en uppgradering: från luftövervakning till ett fullskaligt luftförsvarsuppdrag (Aerotime). Med dagens ordning måste en pilot visuellt bekräfta ett okänt luftfartyg innan åtgärder kan vidtas. Ett luftförsvarsuppdrag skulle i stället kunna bygga på fördefinierade hotzoner, där den militära befälskedjan får rätt att ingripa utan att varje gång vänta på politiskt godkännande. Små drönare som störts genom GPS-spoofing kan hinna passera och störta innan dagens identifieringsprotokoll är klart.

Trycket syns i siffrorna. Bekräftade ryska luftrumskränkningar mot Nato ökade från 6 under 2024 till 18 under 2025. I september 2025 flög tre MiG-31-plan 9-10 kilometer in över estniskt territorium med transpondrarna avstängda. Estland åberopade då artikel 4, Natos formella konsultationsklausul och steget under den kollektiva försvarsgarantin i artikel 5 (Natos nordatlantiska råd).

Vem styr drönarna?

Mötet i Helsingborg skulle bereda marken för beslut vid Natos toppmöte i Ankara i juli. I stället blottade det en spricka i en grundfråga: försöker Ryssland avsiktligt pressa ukrainska drönare in över allierat territorium?

Generalsekreteraren Mark Rutte hänvisade till "jamming" och "andra störningar", en formulering som pekar mot oavsiktlig avdrift. Estlands utrikesminister Margus Tsahkna sade motsatsen: "Ryssland dirigerar dessa drönare mot Natos territorium" (Euromaidan Press, Pravda.com.ua). EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen kallade några dagar senare, i Vilnius, intrången för "en avsiktlig strategi från Ryssland". En Reutersanalys lade fram en tredje tolkning: att Ukraina avsiktligt flyger drönare nära gränsen som skydd, med antagandet att Ryssland inte skjuter in i Natos luftrum (Reuters).

Om Nato formellt slår fast att Ryssland använder elektronisk krigföring för att styra ammunition in över allierat territorium väcks artikel 5-frågor som alliansen inte har förberett svar på. USA:s utrikesminister Marco Rubio bekräftade mötets begränsade ambitionsnivå: "Ingen konkret begäran i dag... Jag tror inte att det har funnits några fasta åtaganden eller fasta begäranden".

Frontstaterna väntar inte

Där Nato tvekar agerar enskilda allierade. Lettland har placerat ut mobila enheter för att stoppa drönare vid gränsen mot Ryssland (Defense News). Litauens president har sagt att landet kommer att skjuta ned drönare "oavsett robotkostnader". De fem nordiska länderna undertecknade den 6 maj ett reviderat försvarssamarbetsavtal, som för första gången sedan 2009 formaliserar gränsöverskridande militär rörlighet och gemensamma drönarinköp (NORDEFCO). Von der Leyen har föreslagit ett "enhetligt drönarvarningssystem" för de baltiska länderna, men via EU snarare än Nato.

Nato har inte klargjort om den rumänska nedskjutningen markerar ändrade insatsregler eller ett enskilt godkännande. Nästa beslutstillfälle är Natos toppmöte i Ankara i juli, där en uppgradering till luftförsvarsuppdrag kräver enhällighet från alla 32 allierade. Ingen regering har offentligt motsatt sig uppgraderingen. Den tyngsta friktionen kan ändå vara institutionell: Tysklands grundlag kräver regeringsbeslut innan militären skjuter ned luftfartyg. Det gör det svårt för Berlin att acceptera stående förhandsmandat som låter befälhavare agera direkt, alltså just den typ av regler som ett luftförsvarsuppdrag kräver.