Belgiens budgetgap växer

Belgiens federala övervakningskommitté har meddelat regeringen att den behöver täppa till ett budgethål på 7,7 miljarder euro till 2029 för att leva upp till EU:s finanspolitiska åtaganden. Till 2031 stiger beloppet till 9,8 miljarder euro (BRF). Finansminister Vincent Van Peteghem hade redan varnat för att åtstramningen skulle uppgå till minst 7 miljarder euro (PAL). Arbetsgivarorganisationen FEB/VBO lägger ribban högre och hänvisar till nationalbankens uppskattning om 14 miljarder euro för att få ned underskottet under 3 procent av BNP till 2029 (FEB/VBO).

Det som väntar är därför någon kombination av höjda skatter, sänkta utgifter och förändrade pensionsregler. Spannet mellan uppskattningarna, från 7 till 14 miljarder euro, visar redan var den politiska konflikten ligger: koalitionen har ännu inte bestämt vilka grupper som ska bära kostnaden.

Reglerna som tvingade fram en siffra

EU gjorde om sitt finanspolitiska ramverk 2024. Det gamla systemet kretsade i hög grad kring en fråga: ligger det årliga budgetunderskottet under 3 procent av BNP? De nya reglerna följer i stället en så kallad nettoutgiftsbana, alltså ett tak för hur snabbt statens utgifter får öka när räntebetalningar och EU-finansierade program räknas bort (Europeiska kommissionen, förordning 2024/1263).

Varje medlemsland lämnar in en flerårig plan. EU-kommissionen bedömer om siffrorna är trovärdiga. Därefter godkänns planen av rådet, och utgiftstaket blir bindande.

När ett land överskrider 3-procentsgränsen eller avviker från den överenskomna banan kan EU inleda ett underskottsförfarande, ett formellt korrigeringsprogram med tidsfrister och löpande granskning. Belgien är ett av nio länder som nu omfattas av ett sådant förfarande, tillsammans med Frankrike, Italien, Österrike, Finland, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien (Europeiska kommissionen). Malta har nyligen lämnat förfarandet (Brussels Times). Belgien har inte gjort det.

Samma press, olika metoder

Belgien sticker ut därför att regeringen har lagt fram en tydlig siffra. De flesta länder under budgetpress undviker just det.

Tyskland är den tydligaste kontrasten. Finansminister Lars Klingbeils budgetutkast för 2027 innehåller 203,7 miljarder euro i ny upplåning (ZEIT). Det är möjligt delvis därför att en grundlagsändring numera undantar försvarsutgifter över 1 procent av BNP från skuldbromsen, den konstitutionella gräns som reglerar hur mycket den federala staten får låna under ett år. Resten hanteras genom uttag ur reserver och lägre överföringar till socialförsäkringssystemen (t-online).

Den tyska budgetpressen är reell, men den framträder aldrig som ett enda synligt belopp. Upplåningen placeras i olika fack som Bryssel behandlar på olika sätt.

Rumänien visar den andra änden av skalan. Landet har varit föremål för ett underskottsförfarande sedan 2020 och hade ett underskott på 7,9 procent av BNP 2025 (Europeiska kommissionen). I relativa termer är hålet flera gånger större än Belgiens. När en stat har svag kapacitet att snabbt höja intäkterna hamnar anpassningen ofta på de administrativa verktyg som är enklast att använda: konsumtionsskatter, frysta offentliga löner och breda utgiftsnedskärningar. Hushåll och offentliganställda får ta kostnaden, eftersom mer träffsäkra alternativ tar år att bygga upp.

Tidpunkten gör alla dessa kalkyler svårare. EU och Nato kräver högre försvarsutgifter samtidigt som EU:s finanspolitiska regler kräver lägre utgifter på nästan allt annat.

En siffra utan plan

Belgien har något som många länder i underskottsförfarande saknar: ett synligt mål. Men ett mål är inte en plan. De 7,7 miljarderna euro säger inte om pensionärer får lägre ersättningar, om vårdanvändare får sämre service eller om regionala regeringar får mindre statsbidrag.

Andra belgiska uppskattningar ligger mellan 7 och 11 miljarder euro, beroende på antaganden om tillväxt och räntor (Business AM). FEB/VBO hänvisar samtidigt till övervakningskommitténs siffror som pekar på 4,9 till 6,7 miljarder euro i besparingar om utgifterna fortsätter att öka i nuvarande takt (FEB/VBO).

Nio euroländer står inför varianter av samma räkneövning. Inget av dem har lagt fram en tydlig redovisning av vem som ska bära anpassningen. Belgien har gjort det ovanliga: landet har satt namn på notan. Så länge koalitionen inte också säger vilka skattebetalare, pensionärer eller offentliganställda som ska betala den, är siffran mer redovisning än politik.