Belgien väljer bort FCAS

Belgiens försvarsminister Theo Francken uppges ha förklarat det fransk-tysk-spanska stridsflygsprogrammet FCAS dött och i stället förespråkat amerikanska autonoma drönare (La Razón, g-enews). Belgien var bara observatör i FCAS, inte en av programmets kärnpartner. Ett belgiskt avhopp fäller därför inte projektet.

Signalen är ändå större än själva beslutet. Ett Natoland som redan köper F-35 värderar Europas viktigaste stridsflygssatsning som långsammare och mindre användbar än det Washington redan kan erbjuda.

Kommandoproblemet som Bryssel inte kan lösa

FCAS var tänkt som ett nätverksbaserat luftstridssystem: ett bemannat stridsflygplan, autonoma drönare som följer med i strid och ett gemensamt datalager som kopplar ihop sensorer, vapen och ledning inom ett flygvapen (The Guardian, El País). Konflikten gällde en fråga som låter industriell men i grunden är politisk: vem ska styra konstruktionen?

Franska Dassault ledde stridsflygsdelen och krävde kontroll över arkitektur, mjukvara och exporträttigheter. En del av kravet handlade om Frankrikes kärnvapenavskräckning. Flygplanet skulle på sikt kunna bära den franska kärnvapenkapaciteten, vilket gjorde delad kontroll till en suveränitetsfråga (Le Figaro). Tyska Airbus accepterade inte en underordnad roll i ett program som Berlin skulle medfinansiera i stor skala (FAZ). Ingen sida gav efter. Programmet fastnade.

EU hade inget verktyg för att bryta låsningen. Upphandling av stridsflyg är fortfarande ett nationellt beslut enligt EU-fördragen. Artikel 346 i EUF-fördraget ger medlemsländerna stort utrymme att hänvisa till nationell säkerhet vid vapenköp (Article 346). Bryssel kan stödja gemensam forskning genom Europeiska försvarsfonden och uppmuntra gemensamma inköp genom program som EDIP, EU:s program för försvarsindustrin (EDF, EDIP). Däremot kan EU-kommissionen inte utse huvudentreprenör, fördela konstruktionsansvar eller hindra en minister från att köpa amerikanskt.

Enligt kommissionens eget EDIP-förslag gick 78 % av medlemsländernas upphandlingsutgifter efter försvarsökningen efter 2022 till leverantörer utanför EU. 63 % gick till amerikanska leverantörer (EDIP proposal). EU:s politik för strategisk autonomi syftar till att minska det beroendet. Franckens uppgivna linje skulle öka det.

Pengarna rör sig snabbare än Europas beslutsordning

FCAS-sammanbrottet försämrar läget för partnerländerna på olika sätt. Frankrike får kortsiktigt större frihet att skydda Dassaults kontroll över konstruktionen och driva en smalare väg efter Rafale. Samtidigt förlorar Paris medfinansiering och argumentet att Europa kan bygga framtidens stridsflyg utan att till slut välja Washington (Brussels Signal).

Tysklands försvarsminister Boris Pistorius har beskrivit nästa steg som att hitta "mer pålitliga alternativ". Både ett Airbus-lett alternativ och ytterligare F-35 finns på bordet (Deutschlandfunk). Berlins styrka är finansiell. Frankrike kan knappast utan vidare finansiera ett sjätte generationens stridsflygplan utan en kapitalstark partner (FAZ).

Spanien, den tredje FCAS-partnern, hamnar mellan dessa positioner samtidigt som landet utsätts för amerikanska påtryckningar om att ompröva F-35 (Infobae). För länder på Natos östra flank, som Polen, är kalkylen enklare. Med Ryssland som direkt säkerhetshot väger interoperabilitet med amerikanska system i dag tyngre än ett europeiskt stridsflyg som väntas först omkring 2040.

Konkurrenstrycket skärper den logiken. Det amerikanska flygvapnet har redan tilldelat initiala produktionskontrakt för 150 Collaborative Combat Aircraft, autonoma drönare som ska flyga tillsammans med bemannade stridsflygplan, till Anduril och General Atomics (Shephard, Forecast International). De europeiska programmen förhandlar fortfarande om styrning. De amerikanska lägger beställningar.

Det är där EU:s försvarspolitik prövas. Bryssel har byggt finansieringsverktygen och skapat incitamenten. Det som saknas är en ordning för att avgöra vem som faktiskt leder konstruktionen, innan köparna ett efter ett väljer det som redan finns.