Belgien hotar lämna fregattprogram

Belgien ger Nederländerna och varvsgruppen Damen till oktober: få ordning på det gemensamma fregattprogrammet, annars drar sig Belgien ur. Kostnaden per fartyg uppges ha mer än fördubblats till omkring 1,3 miljarder euro (RTBF), och den första leveransen har skjutits fram till 2033 (Le Soir). Programmet skulle visa att mindre Natoländer kan köpa avancerade örlogsfartyg smartare tillsammans. I stället visar det vad som händer när den mindre partnern saknar en tydlig broms i avtalet.

Vem styr kontraktet, vem betalar

Det belgisk-nederländska marinsamarbetet är uppdelat efter fartygstyp. Belgien leder ersättningen av minröjningsfartygen. Nederländerna leder ersättningen av fregatterna. Det land som leder ett projekt hanterar industrikontakterna, sköter kontraktet och fattar de löpande besluten. Partnerlandet betalar sin del och får sina fartyg, men sitter inte själv mitt emot varvet vid förhandlingsbordet.

Den modellen fungerar så länge projektet håller kursen. Den belgiskledda delen, minröjningsprogrammet, har inte lett till samma konflikt. Fartyget Tournai förbereds för provturer, och äldre fartyg överförs redan till Bulgarien (Army Recognition, Baird Maritime). Tolv fartyg byggs av Naval Group enligt plan (Naval Group).

Det nederländskledda fregattprogrammet har däremot kört fast. I juni 2023 tecknade det nederländska försvarsdepartementet kontrakt med Damen om fyra ubåtsjaktfregatter, två till vardera marinen (Dutch Defence).

Vad som gick fel och vad det kostar

Enligt NRC handlar problemet i grunden om konstruktionen. Vapensystem och sensorer ryms inte längre i det planerade skrovet. Ett större skrov påverkar framdrivning, stabilitet och kostnader. Fartyget växte, och budgeten följde med.

Prislappen är politiskt känslig. Försvarsminister Theo Francken säger att kostnaderna har stigit från cirka 600 miljoner euro per fartyg. Belgiska medier uppger att summan kan nå 1,8 miljarder euro i 2022 års priser (RTBF). Det är ministeruppgifter och pressuppgifter, inte reviderade kontraktsvärden. Men även de lägre uppskattningarna innebär en fördubbling.

En leverans 2033 skulle kunna lämna Belgien utan ersättare när de åldrande fregatterna Leopold I och Louise-Marie fasas ut. Runt 2030 riskerar landet att sakna ett enda insatsklart eskortfartyg, samtidigt som Nato efterfrågar mer europeisk ubåtsjaktförmåga i Atlanten och Nordsjön.

Marknaden finns, men kapaciteten är uppbokad

Francken vill ha alternativa erbjudanden från franska, tyska, spanska, italienska och turkiska varv före oktober. Franska Naval Group har sin FDI-fregatt i serieproduktion, men varvet i Lorient är uppbokat till 2034 (franceinfo). Spanska Navantia har nyligen lagt kölen till det tredje fartyget i F-110-klassen, men de fartygen håller fortfarande på att fasas in i den spanska flottan (La Voz de Galicia). Fregattvarven i Europa har fulla orderböcker. Bristen gäller inte ritningar, utan lediga produktionsplatser.

Ett byte av leverantör har dessutom egna risker. Tyskland har nyligen avbrutit sitt eget fregattprogram med Damen som huvudleverantör och vänt sig till konkurrenten TKMS. Det har redan lett till anklagelser om felaktig uppsägning och möjliga skadeståndskrav i miljardklassen (Zeit, NZZ). Att säga upp ett försvarskontrakt är sällan en ren omstart. Det kan bli en flerårig juridisk konflikt.

Fällan

Belgien har tre dåliga alternativ. Stanna hos Damen och acceptera kostnadsökningar samt ett kapacitetsglapp. Lämna programmet och ta uppsägningskostnader, förlorad tid och en ny leverantörs produktionskö. Eller använda alternativa erbjudanden som förhandlingsvapen, i hopp om att Nederländerna kan pressa Damen att leverera.

Ingen har offentligt visat hur stor del av misslyckandet som beror på Damen, hur mycket som ligger på nederländsk programstyrning och hur mycket som följer av ändrade belgisk-nederländska krav. Utan den uppdelningen fattas oktoberbeslutet delvis i blindo.

Minröjningsprogrammet visar att gemensamma försvarsinköp kan fungera. Fregattprogrammet visar villkoret: båda parter måste veta vem som kan stoppa kontraktet, vem som betalar när det försenas och vad som händer om ledarlandet tappar kontrollen. Belgien säkrade inte de svaren. Varje europeisk regering som nu vill köpa försvarsmateriel gemensamt bör ställa Franckens fråga före underskrift, inte efter.