Berlin får fransk kärnvapenroll

Frankrike och Tyskland höll den 27 maj i Paris det första arbetsmötet i sin bilaterala Nuclear Steering Group (n-tv, Deutschlandfunk). Mötet för fram en modell för kärnvapenavskräckning som nu omfattar nio europeiska stater. Ingen av deras nationella parlament har röstat om de konkreta arrangemangen.

Ramen går tillbaka till den 2 mars, då president Emmanuel Macron presenterade dissuasion avancée, framskjuten avskräckning, vid Frankrikes ubåtsbas Île-Longue. Frankrike skulle öka sitt antal kärnstridsspetsar för första gången sedan 1992 och sluta offentliggöra arsenalens storlek. Förbundskansler Friedrich Merz skrev under en deklaration som inrättade styrgruppen. Under veckorna därefter anslöt sig Polen, Norge, Finland, Nederländerna, Belgien, Grekland, Sverige, Danmark och Storbritannien genom separata bilaterala kanaler.

Vad Tyskland faktiskt får

Frankrike beskriver Berlins nya roll som co-gestionnaire doctrinal, en doktrinär medförvaltare. I praktiken betyder det strategiska samtal om hur franska kärnvapen, konventionella styrkor och robotförsvar ska hänga ihop. Tyskland får inte vara med och planera anfall, välja mål eller påverka beslutet att avfyra kärnvapen. Den makten ligger fortsatt ensam hos den franske presidenten.

Tysklands första konkreta steg blir observatörsstatus vid Frankrikes kärnvapenövning "Poker" i september 2026. På sikt kan tyska stridsflyg ge jakteskort eller lufttankning åt franska Rafale-plan beväpnade med kärnvapen (n-tv). Det är konventionella stöduppgifter, inte kärnvapeninsats.

Tyskland har redan mer inom Nato. På flygbasen Büchel övar tyska piloter på att fälla amerikanska B61-kärnvapen, och landet sitter i Nuclear Planning Group, alliansens högsta organ för kärnvapenpolitik. IPG-Journal bedömer att det franska arrangemanget är "mindre substantiellt" och inte ger någon "trovärdig avskräckningsvinst" utan verkligt inflytande över planeringen (IPG-Journal).

Motivet är försäkring. USA:s tillförlitlighet ifrågasätts under längre tid, och både Paris och Berlin behöver visa upp ett bilateralt resultat. Styrgruppen ger dem det. Värdet ligger i politisk riskspridning, inte i ny militär förmåga.

Nio demokratier, ingen lagstiftning

Styrgruppen skapades genom en gemensam deklaration enligt artikel 4 i Aachenfördraget, det fransk-tyska samarbetsavtalet från 2019. Därmed krävdes ingen ny parlamentarisk ratificering. Merz säkerhetsrådgivare Günter Sautter ledde Parismötet. Ett uppföljande möte planeras före Tysklands sommaruppehåll (Stern, Deutschlandfunk).

Samma regeringsstyrda mönster går igen i hela ramen. Polen gick med i franska kärnvapenövningar efter toppmötet i Gdańsk i april. Norge skrev under Narvikarrangemanget den 27 maj. Finland har lagt fram lagstiftning för att häva sitt förbud mot att ta emot kärnvapen på finskt territorium och är ensamt bland de nio om att oppositionspartier har krävt en lagstiftningsprocess. I övriga länder har parlamenten på sin höjd informerats, inte konsulterats.

Tre EU-länder, Österrike, Irland och Malta, är juridiskt bundna av FN:s kärnvapenförbud att motsätta sig varje form av kärnvapenassistans. De har ingen institutionell kanal för att invända mot de bilaterala ramverk som nu byggs runt dem.

Oprövade juridiska gränser

Flera frågor är fortfarande oprövade. Det har aldrig prövats om ett tyskt tankflygplan som lufttankar en kärnvapenbeväpnad Rafale utgör "assistans" enligt icke-spridningsavtalet, 1968 års avtal som förbjuder kärnvapenfria stater att skaffa eller kontrollera kärnvapen. Tysklands två-plus-fyra-fördrag, avtalet från 1990 som möjliggjorde återföreningen, förbjuder tysk "kontroll över" kärnvapen. Den franska modellen är noggrant utformad för att ligga under den gränsen, men gränsen har aldrig definierats juridiskt i ett operativt sammanhang.

När övningen Poker hålls i september kommer ramen att ha förts fram genom två omgångar bilaterala samtal, ett observatörsuppdrag och noll parlamentsomröstningar. Den militära substansen är begränsad: Tyskland får mindre av Frankrike än landet redan har inom Nato. Den demokratiska förskjutningen är större. Nio europeiska länder normaliserar regeringsstyrd beslutanderätt över kärnvapendeltagande och behandlar världens farligaste vapen som för känsliga för lagstiftningsdebatt. När upphör konventionellt deltagande i kärnvapenoperationer att vara konventionellt?