Berlin stoppar Spaniens skuldplan

År 2020 bröt EU ett gammalt tabu. Under pandemin enades 27 regeringar om att låna gemensamt i verklig skala, med upp till 750 miljarder euro inom NextGenerationEU (ECA). Uppgörelsen beskrevs uttryckligen som tillfällig.

Den 9 juli föreslog Spaniens ekonomiminister Carlos Cuerpo att modellen skulle göras permanent. Inför eurogruppen, där euroländernas finansministrar möts, presenterade han en "European Sovereign Facility": EU-kommissionen skulle emittera obligationer på EU-nivå, samla upp till 850 miljarder euro per år i upplåning och föra pengarna vidare till medlemsländerna som lån (Euronews, Europa Press). Eurogruppen sade nej. Dess ordförande Kyriakos Pierrakakis konstaterade att det inte fanns "någon konsensus" om en europeisk säker tillgång (El Español).

Vad Spanien säljer

Varje EU-land finansierar sig i dag genom att sälja egna statsobligationer. Tyskland betalar lägst ränta eftersom investerare ser den tyska staten som den säkraste låntagaren. Italien, Spanien och Frankrike betalar mer. Skillnaden mot den tyska räntan kallas spread, alltså den riskpremie marknaden kräver för att låna ut till en stat med svagare kreditvärdighet.

Spaniens argument är att 27 separata och relativt små obligationsmarknader är ineffektiva. En stor gemensam EU-marknad skulle locka fler köpare, pressa ned räntorna och skapa det ekonomer kallar en säker tillgång: en obligation som är så tillförlitlig och likvid att den blir euroområdets finansiella riktmärke, ungefär som amerikanska statsobligationer är för dollarn.

Cuerpo satte siffror på resonemanget. Han hävdar att besparingen först skulle bli omkring 5 miljarder euro per år och sedan stiga till över 25 miljarder euro när den gemensamma skulden når ungefär 5 biljoner euro i utestående volym (Infobae). Den totala skulden skulle enligt Spanien inte öka. Länderna skulle bara låna via EU i stället för var för sig.

Berlin, Haag, Helsingfors

Avvisandet kom snabbt. Nederländernas finansminister Eelco Heinen sade att förslag om euroobligationer återkommer med jämna mellanrum och att svaret fortfarande är nej. Finlands finansminister Riikka Purra kallade gemensam EU-skuld "varken en lösning eller ett alternativ" (El Español).

Tysklands invändning är konstitutionell. När den federala författningsdomstolen godkände pandemilånen 2021 betonade den de begränsningar som gjorde upplägget godtagbart: tillfällig upplåning, begränsat ansvar och ingen permanent skuldunion (Bundesverfassungsgericht). Spaniens plan passerar den gränsen.

Den nederländska invändningen handlar om drivkrafter. Permanent EU-upplåning gör andra staters kreditvärdighet till en del av affären, även om deltagandet formellt är frivilligt (Sustainable Finance Lab). Finland lämnar samtidigt en öppning. Helsingfors har undertecknat ett uttalande om att utveckla verktyg för försvarsfinansiering, vilket signalerar att gemensam upplåning för säkerhet kan vara möjlig även när generell finanspolitisk samordning avvisas (Valtioneuvosto).

Vem vinner, vem betalar

Räntorna visar vem som tjänar på förslaget. Italienska tioåriga statsobligationer ger omkring 3,84 %, tyska omkring 3,06 %. Spreaden är därmed ungefär 79 baspunkter, alltså hundradelar av en procentenhet (Teleborsa). Spanien betalar omkring 44 baspunkter mer än Tyskland. Varje del av den skillnaden som flyttas till en billigare EU-upplåning innebär verkliga besparingar för sydliga huvudstäder.

Nordliga länder får inte samma direkta räntevinst. Spaniens modell uppges kompensera dem så att de bara betalar sin egen marknadsränta, men kompensation tar inte bort risken att andra får bära kostnaden om en låntagare inte kan betala. Vid en betalningsinställelse skulle förluster till slut nå andra medlemsländer via EU-budgeten, vilket betyder tryck på framtida nationella avgifter eller nedskärningar (Quotidiano.net).

Den risken kommer vid ett känsligt tillfälle. EU förhandlar om sin budgetram för 2028–2034, och enbart återbetalningen av pandemilånen väntas ta omkring 168 miljarder euro under perioden (Brussels Signal). Nettobetalarna ser Spaniens förslag som ytterligare ett anspråk på framtida inkomster som de inte har gått med på att ställa till förfogande.

Ingrediensen Berlin inte vill bidra med

EU lånar redan gemensamt vid kriser. Pandemiprogrammet omfattade 750 miljarder euro. Det så kallade SAFE-instrumentet godkände 150 miljarder euro i försvarslån (Council). Varje gång har etiketten varit "exceptionell". Spanien frågar i praktiken om undantaget nu har blivit regel.

Planen är frivillig, men dess ekonomi är det inte. En gemensam obligation som bara backas upp av högt skuldsatta länder skulle inte prissättas som en tysk Bund, och de utlovade besparingarna skulle krympa. Cuerpo har medgett att faciliteten behöver minst fem stora emittenter och omkring 540–550 miljarder euro i årlig upplåning för att fungera (Euronews). Tysklands kreditvärdighet är det som gör obligationen billig. Det är just den Berlin inte vill låna ut.