Berlinsamtal om Ukraina rundar EU

Ryssland avfyrade den 23-24 maj en kärnvapenkapabel Oresjnik-robot mot utkanten av Kyiv, för tredje gången under kriget. Inom 48 timmar satt Ukrainas chefsförhandlare i det tyska förbundskansliet med nationella säkerhetsrådgivare från tre europeiska stormakter och skissade på en fredsprocess som USA har lämnat.

Bombardemanget och vägran

Angreppet var Rysslands största bombardemang under 2026: omkring 90 robotar, varav 36 ballistiska, och 600 drönare riktades mot Kyiv. Minst fyra personer dödades och omkring 100 skadades. Tankesmedjan Institute for the Study of War beräknade att angreppspaketet kostade Moskva cirka 361 miljoner dollar (ISW). Därefter beordrade det ryska utrikesministeriet alla utländska diplomater att lämna Kyiv och meddelade att Ryssland skulle inleda "systematiska angrepp mot ukrainska militärindustriella anläggningar" (Al Jazeera).

Ingen europeisk regering följde uppmaningen. Frankrikes utrikesdepartement kallade kravet "en ny intimidering" och sade att Paris inte skulle evakuera (Le Figaro). I Berlin kallade den politiske direktören vid Auswärtiges Amt, Tysklands utrikesdepartement, upp den ryske ambassadören Netjajev. Det var en avvägd markering från en hög tjänsteman under ministernivå, inte en full diplomatisk upptrappning på ministernivå (Deutschlandfunk). Polen varnade för att varje angrepp mot landets ambassad skulle betraktas som "en avsiktlig aggressionshandling" (Polsat News). Över 50 länder fördömde Ryssland i FN:s säkerhetsråd (Kyiv Post, UN).

Washington valde en annan ton. Utrikesminister Marco Rubio fördömde inte angreppen och konstaterade att Kyiv har varit "en mycket farlig plats" (RFE/RL). Han bekräftade också att de amerikanska fredssamtalen är "frysta".

E3 agerar snabbt

Den 26 maj träffade Ukrainas chefsförhandlare Rustem Umerov E3 i Berlin, ett format där Tyskland, Frankrike och Storbritannien samlas genom sina nationella säkerhetsrådgivare (Ukrinform). Värd var Tysklands Günter Sautter. Förbundskansler Friedrich Merz deltog inte, vilket signalerade försiktighet på högsta politiska nivå.

E3 har inget fördrag, inget sekretariat och inget rättsligt mandat. Formatet uppstod 2003 för förhandlingarna med Iran om landets kärnenergiprogram och samlar Europas tre tyngsta diplomatiska aktörer. Brexit avslutade inte Storbritanniens deltagande, eftersom E3 verkar helt utanför EU:s institutioner. Fördelen är snabbhet: EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, alltså unionens ram för samordnad diplomati, kräver normalt enhällighet mellan 27 medlemsländer och veckor av förankring. E3 kan mötas inom några dagar. Den 20 maj föreslog Zelenskyj att en kanal för "E3 plus Ukraina" skulle formaliseras (newsukraine.rbc.ua).

Snabbheten kostar legitimitet

Snabbheten har ett pris. Polen, Ukrainas största regionala militära stödgivare, saknar plats vid bordet. Det gör även Italien, EU:s tredje största ekonomi. Warszawas invändning är strukturell: Polens storlek och geografi gör landet till en naturlig deltagare i varje förhandling mellan Europa, Kyiv och Moskva (Rzeczpospolita). E3-länderna svarar att mindre grupper förhandlar snabbare. Inga polska företrädare har offentligt protesterat mot mötet den 26 maj specifikt, men den underliggande spänningen är tydlig.

Skiljelinjen handlar inte bara om formatet. Frankrike och Italien vill öppna för diplomatiska kontakter med Moskva. Tyskland, Polen och de baltiska länderna motsätter sig det och anser att samtal före ett ryskt tillbakadragande skulle belöna aggressionen (Euronews). EU:s utrikesministrar diskuterade på Gymnichmötet i Limassol den 27-28 maj, ett informellt ministermöte utan bindande beslut, om en formell särskild representant för Ukraina skulle utses. EU:s talesperson dämpade dock förväntningarna: ett sändebud är lämpligt först "när Ryssland har visat en verklig vilja att avsluta kriget" (EEAS).

När det formella spåret står stilla fyller E3:s informella snabbhet tomrummet efter EU:s institutionella process. De stater som är mest utsatta för rysk aggression, Polen och Baltikum, står utanför det format där deras säkerhet förhandlas. Polen beväpnar Ukrainas front. Italien finansierar återuppbyggnad. Inget av länderna sitter vid bordet där fredsvillkoren formuleras.