Berlin och Warszawa strider om €6.6bn

Ungern har släppt sitt veto mot 6,6 miljarder euro i EU-medel för militärt stöd till Ukraina. Därmed försvann ett hinder, men EU:s försvarsministrar fick genast en svårare fråga på bordet: ska pengarna ersätta länder som redan skickat vapen, eller användas för nya inköp till fronten? Tyskland och Polen hamnade på var sin sida. Konflikten visar sprickan i den kostnadsdelning som europeiskt Ukrainastöd bygger på.

En fond som inte räcker till sina egna löften

Europeiska fredsfaciliteten, EPF, är en fond utanför EU:s ordinarie budget där medlemsländerna lägger in nationella bidrag till militärt stöd. Konstruktionen finns vid sidan av budgeten eftersom EU-fördragen hindrar unionens budget från att finansiera militära utgifter. Grundtanken är enkel: länder skickar vapen bilateralt till Ukraina och begär sedan delvis ersättning ur den gemensamma potten (Eur-Lex).

Ungern blockerade fonden i mer än två år. När Budapest drog tillbaka sitt veto i början av juni blev pengarna tillgängliga, men köade ersättningskrav uppgår till omkring 43 miljarder euro (Brussels Signal). Fonden täcker ungefär 40 procent av värdet på överförda vapen (Ground, Arab News/AFP). Inte ens den nivån ryms i de pengar som nu finns.

Kaja Kallas, EU:s utrikeschef, har föreslagit en tredelning: delvis ersättning till medlemsländerna, nya gemensamma upphandlingar för Ukraina och finansiering av EUMAM Ukraine, EU:s militära utbildningsinsats. Enligt rapporteringen handlar det om 900 miljoner euro till utbildning, 1 miljard euro till upphandling och 4,7 miljarder euro till utbetalningar till medlemsländer (EEAS, Babel).

Priset för att gå först

Tyskland vill att pengarna i första hand ska stärka Ukrainas nuvarande militära förmåga. Försvarsstatssekreteraren Sebastian Hartmann sade att EPF-medel som inte omedelbart används för återbetalning ändå bör gå till Ukraina. Dagen därpå utlovade försvarsminister Boris Pistorius ytterligare 300 miljoner euro till det tjeckiska ammunitionsinitiativet, en upphandlingskanal som ger nya leveranser i stället för att ersätta gamla (BMVg).

Polen ser ett brutet avtal. Biträdande försvarsminister Cezary Tomczyk säger att Warszawa vill ha full återbetalning av omkring 450 miljoner euro för vapen som redan har levererats (RMF24). De väntade ersättningsnivåerna uppges ha fallit från cirka 84 procent till 46 procent och kan pressas ytterligare av den nya fördelningen (Censor). Det är förhandlingssiffror, inte beslutade nivåer, men de förklarar reaktionen.

Slovakien visar att missnöjet inte stannar i Warszawa. Bratislava donerade MiG-29-plan och ett S-300-luftvärnssystem under den förra regeringen, ett paket värderat till omkring 700 miljoner euro. Hittills har landet fått 92 miljoner euro från EPF (Bankier). Tjänstemän hade väntat sig omkring 250 miljoner euro; nu kan utfallet bli ungefär en tiondel av det (Denník N). Premiärminister Robert Fico har sagt att han ska ta upp saken med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, eftersom han anser att pengar har styrts om från givarländer till direkt stöd till Ukraina (Aktuality.sk).

Två logiker, en fond

Sverige väntar också på EPF-medel, men beskriver Ukrainastödet främst som en långsiktig säkerhetsfråga snarare än ett ersättningskrav (GP). De nordiska länderna stödde i breda drag Tysklands linje vid försvarsministermötet (RBC Ukraine). Den ena sidan ser EPF som ett avtal om kostnadsdelning som måste hålla även i efterhand. Den andra ser fonden som ett krigsinstrument som bör användas där Ukraina har störst militär nytta just nu.

Båda argumenten väger. Ukrainas brist på luftvärn och ammunition är akut, och nya upphandlingar ger militär effekt på ett sätt som återbetalningar inte gör (EEAS). Samtidigt tömde Polen och Slovakien delar av sina egna arsenaler med förväntningen att Europa skulle dela kostnaden. Om villkoren späds ut i efterhand hamnar kostnaden hos de länder som agerade snabbast.

Ingen slutlig fördelningstabell har publicerats. Kallas kompromiss är fortfarande ett förslag, inte en beslutad modell (Tagesschau). Frågan inför nästa förhandlingsrunda är vem som ansåg att en urholkning i efterhand var en rimlig utgångspunkt.