Bryssel väger nya utsläppsrätter

Den 17 juli lägger EU-kommissionen fram sin översyn av EU:s utsläppshandel, ETS, unionens viktigaste system för att sätta pris på koldioxidutsläpp. Valet är i grunden enkelt. Antingen fortsätter taket för industrins utsläpp att skruvas ned, eller också får den tunga industrin mer tid och fler gratis utsläppsrätter (Europaparlamentet, Carbon Herald). Diskussionen om huruvida reglerna är för ambitiösa döljer samtidigt ett besvärligt faktum: den generösa gratistilldelningen har redan dämpat koldioxidpriset för stora delar av basindustrin, och medlemsstaterna har använt intäkterna till mycket annat än att hjälpa företag att ställa om.

Så fungerar utsläppstaket

ETS är ett handelssystem med ett fast utsläppstak. EU bestämmer hur mycket växthusgaser kraftverk, stålverk, cementfabriker, flygbolag och rederier tillsammans får släppa ut. Varje företag måste ha en handelbar utsläppsrätt för varje ton koldioxid det släpper ut. Taket sänks varje år med en fast procentsats, från 2028 med 4,4 % (Argus). Med den takten når systemet noll omkring 2039.

Kommissionen väntas vilja förlänga tidsplanen. Företrädare har signalerat att utsläppsrätter ska ges ut "långt in på 2040-talet", och Polen vill att den årliga minskningen ska ligga närmare 3 % (Euronews). Förslaget innehåller också en så kallad Investment Booster: 400 miljoner nya utsläppsrätter som ska auktioneras ut för att finansiera investeringar i ren teknik, beskrivet som första steget i en planerad industribank för utsläppsminskningar (S&P Global). Fler utsläppsrätter på marknaden pressar värdet på varje enskild rätt. Företag som redan har köpt till högre pris tar förlusten; företag som väntat får billigare efterlevnad.

Gratis utsläppsrätter har redan mildrat stöten

Det synliga koldioxidpriset ligger nära 70 euro per ton, men de flesta industriella utsläppare betalar långt mindre. Enligt den tyska miljömyndigheten fick energiintensiva företag nästan 91 % av sina utsläppsrätter gratis 2025, samtidigt som marknaden fortfarande hade ett överskott på omkring en miljard certifikat (Frankfurter Rundschau). Ett högt marknadspris får mindre betydelse när företagen får merparten av rättigheterna utan kostnad. Den faktiska kostnaden för många industriföretag låg närmare 10 euro per ton (Aither).

Gratisrätterna skulle förhindra "koldioxidläckage", alltså att produktion och jobb flyttas till länder utan koldioxidpris. Men enligt SteelWatch fick tre stora ståltillverkare 25,7 miljarder euro i gratis utsläppsrätter, samtidigt som de investerade 3,2 miljarder euro i utsläppsminskningar (Euronews). Ett skydd mot utflyttning blev i praktiken också ett stöd till att skjuta upp omställningen.

Tio regeringar vill ha mer utrymme, två varnar för att tidiga investeringar straffas

En deklaration från tio medlemsstater, ledd av Italien och Polen, hävdar att den nuvarande banan riskerar att driva industrin ut ur Europa (Eunews). Polens position formas av landets koltunga elmix: samma koldioxidpris slår hårdare mot en polsk fabrik än mot en fransk konkurrent som använder kärnkraftsbaserad el (Energetyka24). Italiens stål- och cementsektorer möter samtidigt stigande kostnader sedan gratistilldelningen började fasas ned i januari 2026 (Bruegel).

Sverige och Finland driver motsatt linje. Sveriges klimatminister Jessica Rosencrantz har sagt att Stockholm kommer att motsätta sig en urvattning, eftersom företag som investerat miljarder i fossilfritt stål inte ska få sitt försprång utraderat av billigare smutsig produktion (Omni). Saarstahl, en tysk ståltillverkare som investerar i vätgasbaserad produktion, varnar för att lösare regler håller smutsigt stål konstgjort konkurrenskraftigt (Zeit).

Där hamnade koldioxidpengarna

Hur regeringarna använder intäkterna från auktionerade utsläppsrätter är lika viktigt som själva taket. Polen har fått mer än 200 miljarder zloty från ETS sedan 2012. Under 2024–2025 gick ändå mer än 26 miljarder zloty av 32,5 miljarder i intäkter till den allmänna statsbudgeten, medan bara omkring 32 miljoner zloty gick direkt till klimatändamål (Money.pl). När regeringar behåller pengarna i stället för att hjälpa företag och hushåll att anpassa sig, får industrin bära kostnader utan de offentliga investeringar som systemet var tänkt att finansiera.

EU:s utsläppshandel har minskat de utsläpp som omfattas av systemet med ungefär hälften sedan 2005 (Florence School of Regulation). Den största delen av industrins omställning återstår ändå. Om kommissionen förlänger gratistilldelningen utan skarpare investeringskrav skyddas dagens producenter mer än morgondagens industri finansieras.