Bulgarien måste skilja av kolet

Bulgariens vice premiärminister Atanas Pekanov sade i parlamentet förra veckan att landet har 45 dagar på sig att slutföra alla återstående reformer i sin återhämtningsplan för EU-medel (Fakti). Den största spärren är en ägarstyrningsfråga: två kolbolag ska lyftas ut ur det statliga energiholdingbolaget. Om det inte sker uteblir omkring 400 miljoner euro i EU-finansiering.

Pengarna kommer från faciliteten för återhämtning och resiliens, RRF, EU:s pandemifond där medlemsländer får utbetalningar först när de kan visa att överenskomna reformer har genomförts (Europeiska kommissionen, förordning EU 2021/241). Om en reform saknas kan EU-kommissionen minska eller stoppa betalningen. Bulgariens sista betalningsansökan är värd nära 1,7 miljarder euro och måste lämnas in senast den 31 augusti (BTA). Kommissionen har redan visat hur villkoren tillämpas: när Bulgarien lämnade in sin fjärde ansökan på 1,1 miljarder euro bedömdes 23 av 26 delmål vara uppfyllda, medan pengar hölls inne för återstoden (Mirage News).

Varför uppdelningen av ett holdingbolag spelar roll

Själva reformen kan låta administrativ: Mini Maritsa East, en statlig kolgruva, och TPP Maritsa East 2, ett koleldat kraftverk, ska separeras från Bulgarian Energy Holding, BEH. Energiminister Iva Petrova har bekräftat att detta är ett bindande åtagande som inte kan dras tillbaka (BTA).

Kommissionens skäl är inte komplicerat. Inom BEH kan lönsamma delar, som gashandel och elnät, i praktiken bära förlusterna i kolverksamheten. Den korssubventioneringen döljer vad det kostar att hålla kolet vid liv. När kolbolagen får egna räkenskaper blir förlusterna synliga, och regeringen måste öppet ta ställning till hur mycket offentliga pengar den vill lägga på verksamheten (Mirage News). Om kolet kräver stöd ska det synas i budgeten, inte ligga dolt i en bolagsgrupp.

Från statsbudget till löner

Om Bulgariens sista utbetalning fastnar blir statsbudgeten först att känna av det. Pekanov beskrev den föregående delutbetalningen som avgörande för de offentliga finanserna. Mindre än hälften av återhämtningspengarna hade faktiskt nått projektmottagarna (Fakti). En försening tvingar Sofia att låna mer, skära ned på annat eller bromsa betalningar till entreprenörer som redan väntar.

Trycket är ännu tydligare i kolregionen. Petrova uppgav att Mini Maritsa East behövde omkring 50 miljoner euro under en enda månad för löner och drift, samtidigt som arbetskraftskostnaderna steg med omkring 8 % och externa tjänster med ungefär 12 % (BTA). Bolaget klarar inte sina egna löner. Staten täcker underskottet. Om EU-medel fryses blir det svårare att fylla hålet.

Petrova har lovat att det varken blir nedläggningar eller massuppsägningar (Nova). Det föreslagna alternativet är indirekt: omkring 500 miljoner euro från EU:s fond för en rättvis omställning kan användas till återställning av mark, industriområden och nya arbetsgivare i regionen. Pekanov sade i parlamentet att pengarna inte kan gå direkt till de två kolbolagen, även om de kan anlitas som underleverantörer. För arbetarna i Maritsa East är skillnaden konkret: omställningspengar kan sanera mark och bygga vägar, men de garanterar inte nästa lön.

Bulgarien är inte ensamt om att jaga tidsfrister. Rumänien riskerar att förlora mer än 4,5 miljarder euro om landet inte hinner anta sex reformlagar före en liknande deadline (Digi24). När RRF stängs i slutet av 2026 får varje oavslutad reform en budgetkostnad (förordning EU 2021/241). Bulgariens fall är ändå mer känsligt. Den omstridda reformen gäller inte en försenad upphandling, utan ägarstyrning i en region där staten redan betalar delar av lönerna och där det politiska motståndet är aktivt.

RRF fungerar som det var tänkt. För länder som gick med på reformer och sedan sköt upp dem är det just därför verktyget gör ont.