Bulgarien vill köpa ryskt raffinaderi när Hormuzkonflikt pressar Europas bränsle

Brentoljan nådde 114 dollar per fat i början av maj, den högsta nivån sedan 2022, sedan konflikten kring Hormuzsundet strypt omkring en femtedel av den globala oljetillförseln (CNBC, IEA). Sedan dess har priset stabiliserats kring 106-108 dollar, med stöd av bräckliga diplomatiska kontakter mellan USA och Iran (Euronews). För större delen av Europa är dyr olja ett kostnadsproblem. För de EU-länder som fortfarande sitter fast i ryskt ägda raffinaderier blottar krisen något djupare: fyra år efter invasionen av Ukraina saknas fortfarande en gemensam europeisk plan för dessa tillgångar.

Bulgariens chansning

Det tydligaste fallet är Bulgarien. Lukoils raffinaderi i Burgas, som det ryska bolaget köpte 1999, står för omkring 80-90 % av landets bränslemarknad (Novinite). När USA:s sanktioner träffade Lukoil i slutet av 2025 antog Bulgarien en nödlag som placerade raffinaderiet under en statligt utsedd förvaltare (The Moscow Times). Den förvaltaren, Rumen Spetsov, föreslog den 17 maj att bulgariska staten ska köpa raffinaderiet och beskrev det som en "historisk möjlighet".

Priset är okänt, men den juridiska kostnaden är redan hög. Lukoils schweiziska handelsbolag Litasco har lämnat in ett skiljedomsanspråk på omkring 3 miljarder euro mot Bulgarien, med argumentet att statens ingripande är en expropriation (Dnes.bg). Den processen följer Bulgarien oavsett vem som till slut äger raffinaderiet. Samtidigt har bensinpriserna stigit 20 % på två månader, från 1,25 till 1,50 euro per liter (Sofia Globe). Hormuzchocken förklarar en del av ökningen, men en dominerande leverantör utan egentlig inhemsk konkurrens har begränsade skäl att själv bära kostnaden.

Fyra modeller, ingen samordning

Varje EU-land med ett ryskt raffinaderi har improviserat sin egen väg ut. Ingen har valt samma modell.

Italien har genomfört den enda fullständiga ägarförändringen. ISAB-raffinaderiet i Priolo på Sicilien, Europas största raffinaderi på en enskild plats, gick från Lukoil till den Cypernregistrerade fonden GOI Energy 2023 och därefter till italienska Ludoil i maj 2026. Rom använde sin Golden Power-lag, som ger regeringen vetorätt i strategiska sektorer, för att styra processen utan formell nationalisering. Omställningen från rysk Uralsolja till råolja från 20 olika leverantörsländer gav 333 miljoner euro i förluster 2024. Lukoil driver dessutom fortfarande ett krav på 150 miljoner euro i skadestånd i italiensk domstol.

Tyskland har valt permanent förvaltning. Rosnefts majoritetsandel i PCK Schwedt, raffinaderiet som står för omkring 90 % av Berlins bränsleförsörjning, har varit under federal kontroll sedan 2022. I februari 2026 flyttade Berlin den rättsliga grunden till utrikeshandelslagen, vilket gör ordningen tills vidare. Ekonomiminister Katherina Reiche har uttryckligen avvisat nationalisering, med hänvisning till att det skulle skrämma bort privata investerare från energisektorn. När Ryssland den 1 maj stoppade transiteringen av kazakisk olja genom Druzhba-ledningen föll Schwedts kapacitet till 80 % – gränsen där driften inte längre är lönsam. Rosneft står kvar som formell ägare i ett juridiskt mellanläge som inte gynnar någon.

Rumänien har valt en lättare kontrollmodell. Petrotel-Lukoil i Ploiești placerades under "utökad statlig tillsyn" i februari 2026. Ägandet lämnades intakt, medan staten tog kontroll över driften. Samtidigt utlyste Rumänien krisläge på bränslemarknaden, med tak för kommersiella marginaler och sänkt dieselskatt med 30 bani per liter till och med juni.

Ungern har gått åt motsatt håll. Beroendet av rysk olja steg från 65 till 90 % mellan 2022 och 2025. När Druzhba-ledningen stördes i januari använde Ungern sina strategiska reserver så snabbt att antalet reservdagar föll från 91 till 44 på en månad. Den nya regeringen under Magyar Péter, som gick till val på att minska banden till Ryssland, siktar nu på full diversifiering 2035, åtta år efter EU:s eget mål för 2027.

Vem betalar för att planen saknas

EU:s sanktioner anger vad medlemsländerna inte får importera, men ägandet av raffinaderierna behandlas som en nationell fråga. EU:s 20:e sanktionspaket i april 2026 riktades mot ryska energiintäkter och skuggflottan, men skapade ingen mekanism för samordnad avyttring. Varje land bär de juridiska och finansiella riskerna på egen hand, och Ryssland kan svara land för land, vilket stoppet i Druzhba-ledningen visade.

En oljekris med centrum i Hormuzsundet, långt från det krig mellan Ryssland och Ukraina som utlöste avvecklingen, kan tvinga Bryssel att bygga en gemensam ram. ECFR har föreslagit att amerikanska sanktioner ska användas som hävstång för europeiska beslut, en rekommendation som också säger något om EU:s egen institutionella kapacitet. Fyra år efter invasionen består Europas väg ut ur rysk raffinering fortfarande av nationella improvisationer, var och en med sin egen prislapp. Hormuzchocken har bara gjort prislapparna svårare att bortse från.