Domstol stoppar bulgariskt Lukoil-ingrepp

Bulgarien försökte göra energisäkerhet till något som i praktiken liknade statlig ägarkontroll över bränslebolag med koppling till Lukoil. Författningsdomstolen sade nej. Beskedet spelar roll också utanför Sofia, eftersom det visar en lucka som inget EU-land har löst på egen hand: sanktioner kan frysa ryska tillgångar, men det finns inget gemensamt juridiskt verktyg som låter regeringar lyfta bort ryskt inflytande från samhällskritiska raffinaderier. Varje land improviserar. De nationella domstolarna sätter gränserna.

Vad domstolen i Sofia tog bort

Bulgariens system med "särskild förvaltare" gav regeringen rätt att utse en statligt styrd förvaltare med långtgående befogenheter över bolag kopplade till Lukoil. Det gällde allt från kontroll över aktier och rösträtter till försäljning av tillgångar (24 Chasa). Författningsdomstolen rev upp stora delar av den makten. Den slog fast att beslut om att utse en sådan förvaltare måste kunna prövas i domstol och att staten inte får sälja raffinaderitillgångar utan ägarens medverkan (Blitz).

Endast Lukoil Neftochim, raffinaderiet i Burgas och Bulgariens enda stora oljeraffinaderi, ligger kvar under särskild förvaltning. Tre andra bolag med Lukoilkoppling lyftes helt ut ur systemet.

Sofia pressas samtidigt från ett annat håll. Bulgariska diplomater har försökt få Lukoils grundare Vagit Alekperov undantagen från ett nytt EU-sanktionspaket, med hänvisning till energi- och transportintressen (EFE). Litasco, Lukoils handelsarm, har hotat med skiljeförfarande på grund av Bulgariens ingripanden, vilket kan leda till stora ersättningskrav mot staten. Motsättningen är tydlig: Bulgarien vill kunna styra en ryskkopplad strategisk tillgång utan att skapa bränslebrist eller dra på sig kostsamma rättsprocesser.

Fyra länder, fyra provisoriska lösningar

Det politiska målet delas av flera europeiska regeringar. De juridiska verktygen gör det inte.

Tyskland satte Rosneft Deutschland under förvaltarskap 2022 för att hålla raffinaderiet PCK Schwedt i drift. En förvaltare styr den dagliga verksamheten, men ägandet ligger kvar hos Rosneft. Berlin har ingen plan på att köpa eller expropriera bolaget (Bundestag). Den tyska grundlagen kräver att expropriation sker för ett allmänt ändamål och med full ersättning (Article 14 GG). Ju längre förvaltarskapet pågår, desto svårare blir det att inför domstol försvara det som tillfälligt.

Italien valde en annan väg vid ISAB Priolo-raffinaderiet på Sicilien. Regeringen i Rom placerade anläggningen under tillfällig administration genom ett nödbeslut och godkände därefter en privat försäljning till G.O.I. Energy (Gazzetta Ufficiale, Reuters). Staten tog aldrig över ägandet. Den övervakade ett marknadsmässigt utträde och undvek därmed den mest känsliga juridiska exponeringen.

Rumänien kan granska tänkbara köpare och sätta press på bolag genom licenser, särskilt kring gasfältet Trident i Svarta havet. Ett konsortium av arabiska och amerikanska investerare uppges ha kontaktat Bukarest om ett förvärv av Lukoiltillgångar (Economica.net). Men Rumänien kan inte bara beordra fram en försäljning.

Polen gynnas mer lågmält. När Schwedt ställer om bort från rysk råolja ökar betydelsen av polsk logistik via Gdańsk och PERN-ledningen (DW).

Luckan som Bryssel inte har fyllt

EU:s sanktioner kan frysa tillgångar och förbjuda transaktioner, men de kan inte flytta ägandet av ett raffinaderi (förordning 269/2014). EU:s förordning om granskning av utländska direktinvesteringar samordnar medlemsländernas prövningar av utländska köpare, men det slutliga beslutet ligger hos varje regering (FDI Screening Regulation). EU-domstolen har dessutom slagit fast att även sanktionsbeslut omfattas av rättslig prövning (Rosneft C-72/15). Krispolitik kopplar inte bort domstolarna från maktkedjan.

Europa delar ett geopolitiskt problem, men saknar ett gemensamt rättsligt verktyg för att hantera det. Tyskland håller fast vid ett förvaltarskap vars proportionalitet blir svagare för varje år. Italien ordnade ett kontrollerat ägarskifte genom en skräddarsydd förordning. Bulgarien gick för långt och stoppades av sin egen författningsdomstol. Rumänien väntar på köpare som staten inte kan tvinga fram. Utan ett EU-ramverk som skiljer mellan att hålla bränsleförsörjningen i gång och att ta över egendom under annat namn fortsätter regeringarna att improvisera, medan domstolarna drar gränserna på olika sätt. Kostnaden för den splittringen hamnar ojämnt: rättsprocesser i ett land, försörjningsrisk i ett annat, svagare investeringsvilja i ett tredje. EU-kommissionen kan inte avgöra bulgarisk äganderätt. Den kan däremot avgöra om Europa ska fortsätta lämna problemet till nationella nödlösningar.