Strid om EU:s €2tn-budget

EU:s budgetstrid handlar mindre om formell vetorätt än om vilka kostnader som ska synas. Tyskland kan stoppa nästa långtidsbudget, men Berlin behöver allierade som motsätter sig samma avvägningar. Den koalitionen är redan skör.

Trycket syns i siffrorna. Den nuvarande långtidsbudgeten ligger på omkring 1 200 miljarder euro, medan kommissionens nästa utkast av Europeiska revisionsrätten beskrivs som nästan 2 000 miljarder euro. Cyperns första kompromisstext uppges minska det med omkring 2 %. Den lilla nedskärningen är politiskt viktig eftersom den tvingar fram huvudfrågan: ska försvar, Ukraina, konkurrenskraft och utvidgning läggas ovanpå den gamla budgeten, eller tränga undan delar av den?

Sparlägret är mindre samlat än det verkar

Det cypriotiska ordförandeskapet kan skriva kompromisser. Det kan inte få regeringarna att vilja samma sak. När siffrorna väl ligger på bordet försvarar huvudstäderna inte längre principer, utan sina egna förluster.

Där blir Tysklands förhandlingsmakt smalare. Ett veto fungerar bäst när andra kan stå nära det. Sverige ger Berlin visst stöd om taket: Jessica Rosencrantz har kallat förslaget om 1,23 % av EU:s BNI "helt oacceptabelt". Samtidigt behandlar Stockholm Ukraina och försvarssamarbete som verkliga prioriteringar, vilket också framgår av den nordisk-baltisk-ukrainska försvarsdeklarationen.

Det skapar ett praktiskt problem för lågutgiftslägret. Många regeringar kan enas om att budgeten bör bli mindre. Färre kan enas om vilket program som först ska krympa.

Italien öppnar en annan spricka. Rom är nettobetalare, men Giorgia Meloni har åter väckt striden om medlemsavgiftsrabatter. Via Euronews Italy argumenterar hon för att andra länders rabatter inte kan betraktas som permanenta samtidigt som Italien betalar utan motsvarande skydd. Det ställer inte bara bidragsgivare mot mottagare. Det får bidragsgivarna att förhandla mot varandra innan de ens når mottagarländerna.

Rubriksiffran döljer den verkliga åtstramningen

Den användbara budgeten är mindre än totalsumman antyder. Enligt portugisisk rapportering motsvarar det cypriotiska förslaget 1,23 % av EU:s BNI, eller 1,13 % när återbetalningen av NextGenerationEU-lånen räknas bort. Skuldåterbetalningar kan få taket att se generöst ut samtidigt som utrymmet för faktisk politik minskar.

Spanien vägrar finansiera nya prioriteringar genom att skära i gamla. Madrids gemensamma uttalande om den fleråriga budgetramen stöder försvar, konkurrenskraft och strategisk autonomi, men inte på bekostnad av sammanhållningspolitik, jordbruk eller fiske. Budskapet är rakt: om Europa vill ha en geopolitisk budget krävs nya pengar, nya intäkter, långsammare skuldåterbetalning eller gemensam upplåning.

Rumänien börjar i en annan oro. HotNews rapporterar att jordbruk och sammanhållning fortfarande ligger runt 770 miljarder euro i ett paket på cirka 2 000 miljarder euro, men att nedskärningar ändå finns i den cirkulerade texten. Bukarests jordbrukskrav, enligt Agrointel, är att gårdsstödet ska hållas separat, stabilt och utan obligatorisk nationell medfinansiering av direktstöd.

Stödet till östra Europa är därför en av de känsligaste punkterna i utkastet. Polen och Rumänien vill se starkare argument för regioner som påverkas av Rysslands krig och trycket från en framtida utvidgning. Sydeuropeiska regeringar kommer att fråga om pengarna tas ur samma sammanhållningspott som de själva är beroende av. Om löftet bara är formuleringar köper det lugn nu och problem senare.

De externa utgifterna visar hur stor förskjutningen är. International Crisis Group uppger att utkastet skulle höja de externa utgifterna till 200,3 miljarder euro, en ökning med 75 %. Det kan passa en hårdare säkerhetsmiljö. Det gynnar också länder med försvarsindustrier, starka förvaltningar och färdiga projekt, eftersom de snabbare kan ta emot nya pengar än fattigare regioner som är byggda kring äldre stödflöden.

Frågan är vem som betalar för Europas nya agenda när varje huvudstad har bromsmöjlighet och skuldräkningen redan ligger i budgeten. Nästa långtidsbudget kommer att visa om den geopolitiska ambitionen får ny finansiering, eller om jordbrukare, regioner och fattigare medlemsländer förväntas bära den.