CDU vill sänka skuldkvoten

Varje ny euro i offentliga utgifter ska bidra till att sänka skuldkvoten. Inte bara stabilisera den. Sänka den. Det är CDU:s villkor för att ändra Tysklands skuldbroms, den grundlagsfästa begränsningen av statlig upplåning. Friedrich Merz har gjort priset tydligt: varje förändring kräver två tredjedelars majoritet i båda kamrarna i parlamentet (FAZ, Reuters). Frågan gäller inte bara Berlins budget. Tyskland är eurozonens största ekonomi. När landet bestämmer hur mycket staten får låna påverkas hela Europa.

Så fungerar skuldkvoten, och vilka den gynnar

Tysklands skuldbroms, Schuldenbremse, begränsar det federala strukturella underskottet, alltså budgetunderskottet rensat för konjunktursvängningar, till 0,35 % av BNP (German Basic Law, Bundesbank). CDU vill behålla taket så länge statsskulden ligger över 60 % av BNP. Försvarsutgifter, som i dag behandlas som undantag, ska enligt den linjen åter in i den ordinarie budgeten i början av 2030-talet (t-online).

Skuldkvoten, den offentliga skulden som andel av BNP, kan falla även om staten lånar mer i euro räknat. Det kräver att ekonomin växer snabbare än skulden. CDU:s test stoppar därför inte automatiskt alla nya utgifter. Men varje förslag måste passera samma fråga: leder det till att skuldkvoten sjunker?

Tyskland har förutsättningar att klara ett sådant test. Landet lånar billigt, ekonomin är tillräckligt stor för att måttlig ny skuld ska kunna absorberas av tillväxt, och Berlin har redan skapat stora nationella undantag för försvar och infrastruktur. BNP Paribas bedömde att Tysklands investeringssatsning 2025 kan höja tillväxten med omkring 0,7 procentenheter 2026 (BNP Paribas).

Italien har inte samma utrymme. Enligt LeaseNews väntas landets skuldkvot uppgå till 138,5 % av BNP 2026, med ett underskott över 3 %, vilket håller Italien under EU:s finanspolitiska övervakning. Landets viktigaste investeringsprogram är återhämtningsplanen PNRR på 194,4 miljarder euro, där mer än 63 % består av lån snarare än bidrag (Business.it). Tyskland investerar med egen balansräkning. Italien lånar från Europa och betalar tillbaka.

Där pressas Europas investeringar

Tysk återhållsamhet slår mot övriga Europa på två sätt. Det första är direkt. Tyskland ligger mitt i Europas leverantörskedjor. När offentliga investeringar skjuts upp i Berlin förlorar företag i andra EU-länder beställningar (European Commission).

Den större begränsningen gäller vem som får låna till europeiska projekt. Om Berlin behandlar skuldåterhållsamhet som en konstitutionell princip hemma är det svårt att se Tyskland stödja storskalig gemensam EU-upplåning. EU-kommissionens långtidsbudget för 2028–2034 kräver enhällighet, vilket i praktiken ger Tyskland vetorätt i frågan (European Commission). Franska analytiker vid Ifri beskriver motsägelsen rakt: Tyskland öppnar nationellt finanspolitiskt utrymme för tyska prioriteringar, men motsätter sig jämförbar ambitionsnivå på EU-nivå (Ifri).

Draghirapporten om Europas konkurrenskraft uppskattar unionens ytterligare investeringsbehov till omkring 800 miljarder euro per år (Draghi report). Den summan nås inte genom marginella budgetjusteringar. Gemensam EU-upplåning, som skulle låta länder som Italien investera utan att ytterligare pressa den egna skuldkvoten, skulle kunna minska gapet. Tysklands nuvarande svar är nej, om det innebär högre skuldkvot.

Ordet som bär hela konstruktionen

CDU:s linje är inte ekonomiskt orimlig på sina egna villkor. IMF betonar att finanspolitiska buffertar behövs när räntekostnaderna stiger och nya kriser är sannolika (IMF). Forskning från IMK visar samtidigt att lånefinansierade offentliga investeringar kan sänka skuldkvoten över tid, om utgifterna höjer den framtida produktionen tillräckligt (Finanznachrichten/IMK).

Allt beror därför på ordet investering. Tysklands test frågar om en utgift sänker skuldkvoten. Svaret beror på om utgiften höjer framtida BNP. Än så länge har ingen i Berlin, Paris eller Rom visat en projektbaserad redovisning av vilka euro som faktiskt uppfyller kravet och vilka som är vanliga utgifter med ny etikett. Tysklands skuldkvotstest är ekonomiskt försvarbart bara om Berlin tillämpar samma standard på sina egna undantag som på EU:s gemensamma utgifter. Hittills har det inte skett.