Kongressen vill stoppa turkisk motoraffär

USA:s regering underrättade den 24 juni kongressen om en planerad försäljning av General Electrics F110-motorer till Turkiets egenutvecklade stridsflygplan KAAN. Affären är värd omkring 700 miljoner dollar, enligt ProtoThema. Några dagar senare lade den demokratiska kongressledamoten Dina Titus fram en resolution för att stoppa den.

På pappret gäller striden en smal exportfråga. I praktiken tvingar den Washington att välja mellan två linjer med konsekvenser för Europas säkerhet: att använda försvarsexport för att hålla Turkiet kvar i västliga leveranskedjor, eller att upprätthålla den bestraffning som infördes när Ankara köpte det ryska luftvärnssystemet S-400. Båda alternativen förändrar säkerhetsläget för olika allierade.

Vad kongressen faktiskt kan göra

USA säljer vapen till allierade genom Foreign Military Sales, den amerikanska statens kanal för försäljning mellan regeringar. När administrationen har underrättat kongressen kan ledamöterna försöka stoppa affären. Titus använder det formella verktyg som finns: en gemensam ogillanderesolution, som leder till omröstning om huruvida en anmäld försäljning ska blockeras (ProtoThema, CRS).

Verktyget låter kraftfullare än det är. Resolutionen måste antas av både representanthuset och senaten. Presidenten kan lägga in veto. För att köra över ett veto krävs två tredjedelars majoritet i båda kamrarna (CRS). Den nivån nås nästan aldrig. Kongressens verkliga inflytande ligger därför oftare i att tvinga fram debatt, höja den diplomatiska kostnaden och påverka vilka affärer en administration vågar lägga fram nästa gång.

Motorförsäljningen och en eventuell turkisk återkomst till F-35-programmet ligger dessutom på olika tidslinjer. KAAN är fortfarande en prototyp och kan inte bli ett trovärdigt stridsflygplan utan motorer, tillgång till leveranskedjor och flera års testning (El Confidencial). Att släppa in Turkiet i F-35 igen vore ett betydligt större förtroendebeslut, eftersom det skulle riva upp uteslutningen från 2019. Någon formell F-35-notifiering om Turkiet finns inte i den offentliga amerikanska DSCA-databasen.

S-400-låsningen

Turkiets köp av det ryska robotsystemet S-400 är frågans olösta kärna. Washington uteslöt Turkiet ur F-35-programmet 2019 med argumentet att rysk luftvärnsutrustning i närheten av F-35-verksamhet kunde röja flygplanets smygteknik (White House). I december 2020 införde USA sanktioner mot Turkiets myndighet för försvarsupphandling enligt CAATSA, lagen som bestraffar betydande försvarsaffärer med Ryssland (State Department).

Sanktionerna skapade ett trovärdighetsproblem som ännu inte är löst. Om Washington nu godkänner avancerad export utan en verifierad lösning på S-400-frågan sänder det signalen att sanktioner kan omförhandlas när en allierad bedöms vara tillräckligt strategiskt viktig. Grekiska och cypriotiska kritiker driver just den linjen: frågan gäller inte bara motorerna, utan om amerikansk sanktionspolitik betyder något så länge S-400 står kvar i bilden (Capital, CNA).

Europa läser samma akt från olika håll

Europas allierade har ingen gemensam Turkietpolitik, eftersom de inte bär samma risker.

Grekland ser frågan genom luftmaktens balans. Aten har köpt 18 Rafale från Frankrike och fått amerikanskt godkännande för upp till 40 F-35 (Dassault Aviation, DSCA). Så länge Turkiet hålls utanför F-35 har Grekland ett flygoperativt övertag. Om Ankara får tillgång igen krymper det försprånget.

Tyskland börjar i en annan ände: Turkiets nytta för Nato. Ankara har alliansens näst största militär, kontrollerar Bosporen och har levererat drönare till Ukraina (FAZ). I tysk rapportering framstår motorer till KAAN som en mer avgränsad eftergift än F-35-tillgång, som fortfarande är den svårare förtroendefrågan (merkur.de).

Spanien tillför en talande dimension. När det fransk-tysk-spanska framtida stridsflygprojektet FCAS hamnade i allvarliga problem kring designansvar och industrifördelning undersökte Madrid preliminära kontakter om KAAN. Samtidigt noterade rapporteringen att flygplanet är för omoget för Spaniens behov av hangarfartygsbaserat flyg (El Confidencial). Intresset gör inte KAAN till ett realistiskt alternativ i dag. Det visar snarare hur problemen i Europas egna stridsflygprogram gör även prototyper användbara som politiska förhandlingskort.

Vad som ännu inte har hänt

Det finns ingen verifierad plan för att avveckla eller neutralisera Turkiets S-400-system. Det finns ingen formell F-35-notifiering om Turkiet. Det finns heller inget offentligt detaljerat turkiskt förslag för hur villkoren bakom uteslutningen 2019 skulle lösas (Haberler, Jerusalem Post).

Utan detta är motorstriden en förpostfäktning inför den större F-35-frågan. Argumentet för att binda Turkiet närmare väst väger tungt: amerikanska motorer skulle hålla Ankara inom västliga leveranskedjor och ge Washington fortsatt inflytande. Motargumentet är lika konkret: om CAATSA urholkas lär sig varje allierad att sanktioner kan väntas ut. Oavsett om Titus resolution antas eller inte höjer den priset för varje framtida F-35-steg och tvingar Washington att välja vilken signal som väger tyngst, den som tas emot i Aten eller den som tas emot i Ankara.