Kontrollstrid fäller fransk-tyskt stridsflygprojekt

FCAS/SCAF har spruckit därför att Frankrike och Tyskland inte lyckades göra gemensam försvarsambition till gemensam kontroll. Projektet gällde mer än ett nytt stridsflygplan. Det visade att Europa kan höja försvarsutgifterna och ändå missa målet om industriell tyngd, om stater och bolag inte vill dela makten över vem som konstruerar, uppgraderar och exporterar vapensystemen.

Sprickan fanns i uppgörelsen från början

Den politiska uppgörelsen såg enkel ut: Frankrike skulle leda arbetet med framtidens stridsflyg, medan Tyskland skulle leda MGCS, nästa generations stridsvagnsprojekt som ska ersätta Leopard- och Leclercfamiljerna (tportal). Spanien gick in i FCAS som fullvärdig partner. Indra fick tunga roller inom sensorer och simulering, medan Airbus skulle hantera obemannade stödfarkoster och digitala stridsledningssystem (The Aviationist).

Modellen brast när den politiska formeln skulle bli ingenjörsarbete. Dassault och Airbus kunde inte enas om ledning, arbetsfördelning och tekniska rättigheter (Le Monde, Euronews). Sådana villkor avgör vem som styr systemets arkitektur, vem som senare får uppgradera det, vem som certifierar ändringar och vem som kan sälja det till andra länder.

Den kommersiella konflikten var lika svår som den nationella. Dassault och Airbus konkurrerar på exportmarknaden. Att dela egenutvecklad ingenjörskunskap hade därför inneburit att ge en framtida konkurrent större handlingsutrymme. Frankrike ville skydda en modell byggd på självständig stridsflygskonstruktion, exportfrihet, hangarfartygskapacitet och kärnvapenkrav. Tyskland, med större försvarsbudget och tyngre industripolitisk roll, ville inte längre acceptera en underordnad position i ett system som skulle forma Europas mest avancerade flygmarknad i årtionden (Le Grand Continent).

Resultatet är en bitter skilsmässa. Frankrike har doktrin och konstruktionsmakt. Tyskland har pengar och alternativ. Inget av detta blir enkelt ett gemensamt flygplan. Dassault har inte heller nödvändigtvis vunnit entydigt, eftersom Frankrike kan få svårt att finansiera ett framtida stridsflyg på egen hand (Le Monde).

Kostnaden stannar inte i Paris och Berlin

Spanien drabbas först. Madrid gick in i FCAS för att bygga verklig industriell kapacitet, inte för att stå vid sidan av en fransk-tysk maktkamp. Spanska uppgifter säger att kontrakt på 540 miljoner euro för Indra och 160 miljoner euro för ett Indra-Airbus-konsortium är i fara, snarare än redan förlorade (Cinco Días, The Objective). Försvarsminister Margarita Robles kallade utfallet ett misslyckande och anklagade industriella intressen för att ha tagit över projektet (EFE via Infobae).

Italien får större utrymme, men inte någon säker vinst. GCAP, det italiensk-brittisk-japanska stridsflygsprogrammet, framstår nu som det starkare europeiskt kopplade alternativet. Leonardo har sagt att Tyskland vore en värdefull partner. Samtidigt kan ett tyskt inträde öppna samma diskussioner om arbetsfördelning och tidplan i ett program som redan byggts runt Rom, London och Tokyo (Reuters via MarketScreener, Defense News).

Tyskland ser också norrut. Airbus har sonderat tidiga samtal med Saab, men Sverige har behandlat ett sådant samarbete som ett politiskt vägval, inte som en färdig väg bort från FCAS-haveriet (StreetInsider). Det säger något om Europas verkliga problem. Det saknas inte möjliga partner. Risken är att pengar, ingenjörer och leverantörskedjor hinner spridas innan en ny gemensam konstruktion tar form.

Länder närmare Ryssland kommer att bedöma misslyckandet efter tid, inte symbolik. Polsk rapportering har betonat att FCAS redan hade glidit mot 2040-talet efter år av strider om patent och ledning (Defence24). Om europeiska projekt kommer för sent köper regeringar tillgängliga system från USA, Sydkorea eller andra leverantörer. Då låses utbildning, underhåll och ammunition fast för årtionden.

Stridsvagnsprojektet bär nu samma test

MGCS ärver samma fråga på land. Rheinmetallchefen Armin Papperger har varnat för att franska budgetnedskärningar kan hota stridsvagnsprojektet, även om tillgängligt franskt material inte självständigt bekräftar just det påståendet (Stern).

Det säkrare underlaget pekar på samma kontrollproblem. MGCS har förskjutits in på 2040-talet, och grundläggande designval, däribland kanonkaliber, är fortfarande olösta (Shephard, FAZ). Ett stridsvagnsprogram kan inte bli Europas nästa strategiska pelare medan partnerna fortfarande tvistar om vem som sätter konstruktionen, vem som äger tekniken och vem som bär kostnaden.

Europa säger sig vilja ha större försvarsautonomi. FCAS visar priset. Kontroll måste delas innan ett gemensamt vapensystem blir mer än en kommuniké.