Kroatien vill täppa EU:s polisgap

I Antwerpen kunde kriminella länge få ut containrar med kokain genom att kapa en pinkod. En hamnarbetare, en korrupt kontakt i logistikkedjan, ett sexsiffrigt nummer – och kokainet lämnade en av Europas största hamnar inuti en laglig transport. Belgiska tullen och Port of Antwerp-Bruges ersatte till slut systemet med en säkrad digital utlämningsprocess. Men det grundläggande problemet var aldrig bara säkerheten i en hamn. Det var att tull, polis, hamnoperatörer och Europol satt på varsin del av bilden, medan regelverket inte gav dem ett tillräckligt snabbt sätt att lägga ihop delarna.

Kroatiens inrikesminister Davor Bozinovic driver nu på för att EU ska stänga den praktiska luckan. Han vill att medlemsländerna matar in mer information i Europol och Schengensystemen, och att de använder gränsteknik som Entry/Exit System, som registrerar när resenärer från länder utanför EU passerar unionens yttre gräns, och ETIAS, förhandskontrollen för viseringsfria besökare (Avaz). Han föreslår inte en ny europeisk polisdatabas. Han pressar regeringar att använda de befintliga systemen mer offensivt. Något publicerat lagförslag har inte följt med utspelet.

Vad Antwerpen visar

Belgien gör frågan konkret. Europol har varnat för att kriminella nätverk tar sig in i stora europeiska hamnar genom korrupta anställda och personer i logistikkedjan. Målet är ofta människor och åtkomstpunkter, inte lasten i sig. Belgiska myndigheter uppges ha beslagtagit 55 ton kokain förra året, samtidigt som tjänstemän medger att större volymer passerar oupptäckta (Brussels Times). Den belgiska tullen säger att beslagen i Antwerpen föll med nästan 70 % under första halvåret 2026, men den siffran mäter vad som upptäcks, inte vad som tar sig igenom (21News).

EU-kommissionens huvudsvar är European Ports Alliance, som lanserades i januari 2024 som ett offentlig-privat samarbete mellan medlemsländer, hamnoperatörer och EU-myndigheter (European Commission, Council of the EU). Logiken är enkel: om hårdare kontroller i Antwerpen bara flyttar smugglarnas flöden till Rotterdam eller Pireus skapar nationella lösningar undanträngning, inte säkerhet. Schweiz anslöt sig till alliansen av samma skäl. Narkotikalogistik stannar inte vid EU:s gränser (Tio.ch).

Maskineriet finns. Regeringarna håller i nycklarna.

Europa har redan polis- och gränsdatabaser som kan göra mycket av det Bozinovic efterfrågar. Schengens informationssystem, SIS, är ett realtidsnätverk för efterlysningar av personer och föremål. Prüm II gör det möjligt för nationell polis att automatiskt söka i andra medlemsländers databaser för dna, fingeravtryck och ansiktsbilder, där mer information lämnas ut först efter en träff (Prüm II Regulation). Europol analyserar och samordnar, men kan inte ge order till nationella polisstyrkor (Europol Regulation).

Tekniskt kan systemen redan kopplas ihop. Juridiskt är de däremot avgränsade. Varje databas har regler för vem som får använda uppgifterna och i vilket syfte. En gränsdatabas kan inte utan vidare förvandlas till ett allmänt polisverktyg för massökningar (Interoperability Regulation).

Flaskhalsen är alltså inte frånvaron av teknik. Det är nationella polismyndigheter, tullar och gränsmyndigheter som avgör vad som läggs in i systemen, hur snabbt det sker och hur fullständiga uppgifterna blir. Bozinovics verkliga mål är glappet mellan vad systemen kan göra och vad regeringarna faktiskt matar in i dem.

Tyskland visar varför "dela mer" tar stopp

Tyskland visar varför glappet är svårt att stänga. Berlin driver en reform av den federala polisen som skulle införa AI-stödd ansiktsigenkänning i realtid på järnvägsstationer, flygplatser och i gränszoner (DW). Tyska digitalrättsorganisationer kopplar förslagen till tidigare författningsrättsliga prövningar, där domstolar har bedömt breda befogenheter för polisen att samköra data som oproportionerliga (Digitalrechte). EU:s AI-förordning tillåter biometrisk fjärridentifiering i realtid på offentliga platser endast i snäva undantagsfall för brottsbekämpning (AI Act). Mer långtgående nationell användning riskerar därför att hamna i domstol (T-Online).

Tysklands invändning gäller inte Europol eller SIS i sig. Den gäller de nationella polisregister och övervakningsverktyg som matar de europeiska systemen. När regeringar bygger ut biometrisk matchning och AI-analys på hemmaplan, och sedan kopplar resultaten till gränsöverskridande samarbete, pressas de rättsliga spärrar som ska göra polisens makt kontrollerbar.

En frånvaro löper genom hela debatten: nästan ingen offentlig röst företräder de människor vars data driver systemen. Hamnarbetare som säkerhetsprövas, resenärer som registreras vid in- och utresa, misstänkta som flaggas av automatiserad matchning – de finns i arkitekturen som dataunderlag, inte som deltagare i styrningen.

Bozinovic har rätt i att kriminella nätverk rör sig över gränser snabbare än polisen delar underrättelser. Erfarenheten från Belgien visar kostnaden för fragmentering. Men den tyska författningsdebatten visar något lika viktigt: Europas problem handlar inte längre bara om hur mycket polisdata som rör sig över gränserna. Det handlar om vem som kontrollerar skyddsräcken när uppgifterna börjar röra sig snabbare.