Cypern–Libanonlänk prövas ekonomiskt

Cypern och Libanon ska utreda en möjlig undervattenskabel för el mellan länderna. Världsbanken stöder den preliminära förstudien, som ska pröva både behovet av el och om kalkylen går ihop (CBN Cyprus, CNA). Inget byggbeslut har fattats. Det handlar inte om finansiering, inte om en investeringsplan och inte om färdig projektering (Cyprus Mail, SigmaLive).

I delar av rapporteringen har beskedet framställts som att Beirut kopplas till Europas elnät. Det stämmer inte. Cypern är fortfarande elektriskt isolerat från det europeiska fastlandet. En kabel till Cypern kopplar Libanon till en ö, inte till den kontinentala europeiska elmarknaden.

Två obyggda kablar, inte en

Libanon når Europas elsystem först om Cypern i sin tur kopplas till Grekland genom ett separat storprojekt: Great Sea Interconnector, som på europeisk sida drivs av IPTO/ADMIE, Greklands systemoperatör för stamnätet (Cyprus Mail, Politis). Grekiskspråkig rapportering behandlar projekten som två skilda delar, med olika tidplaner och olika finansieringslogik (World Energy News).

Det är den centrala tekniska punkten. Libanonlänken har en studie. Cypern–Grekland-länken ingår i EU-kommissionens ramverk för projekt av gemensamt intresse, där gränsöverskridande kablar ses som ett sätt att fullborda den inre energimarknaden (European Commission). Ingen av länkarna är byggd.

Båda sidor behöver kabeln, men av olika skäl

Cypern har ett ö-nät som varken kan importera nödkraft eller exportera överskott från förnybar elproduktion. Landets energiminister har offentligt sagt att fler elförbindelser är bättre för Cypern (CNA). Sammankoppling ses brett som en strukturell lösning på höga elkostnader.

Libanons behov är mer akut. Världsbanken beskriver landets elsektor som en central del av den bredare ekonomiska kollapsen (World Bank). IEA:s landsprofil visar ett energisystem som är starkt beroende av importerade oljeprodukter och saknar en robust elbas (IEA). En fungerande kabel skulle kunna göra det möjligt för Libanon att importera el och minska beroendet av dyra dieseldrivna reservgeneratorer.

Problemet är inte kabeln, utan betalningen

Den svåra frågan är inte om kabeln kan läggas. Den är vem som betalar.

En undervattensförbindelse tjänar pengar när den flyttar el från en billigare marknad till en dyrare. Om intäkterna inte täcker byggkostnaden måste någon annan stå för mellanskillnaden: elkunder, skattebetalare eller utvecklingsbanker. EU-regler anger hur sådana kostnader ska fördelas och återvinnas (EUR-Lex Regulation 2019/943, EUR-Lex Regulation 2022/869).

Ö-förbindelser kräver nästan alltid stort offentligt stöd. Maltas andra kabel till Sicilien, som enligt rapportering beräknas kosta omkring 300 miljoner euro, fick 261 miljoner euro från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Gazzetta di Malta, Sliema News). Malta är samtidigt en stabil EU-medlem med fungerande system för fakturering och indrivning.

Libanon är inte Malta. Varje långivare behöver kunna lita på att importerad el kan faktureras, betalas och avräknas under flera decennier. Libanons statliga elbolag har i flera år haft problem just med dessa funktioner (World Bank). En kapitalkrävande kabel till en motpart som inte kan betala pålitligt är inte bara ett diplomatiskt problem. Det är en investering som riskerar att byggas utan att någonsin bära sina egna kostnader.

Det vet Världsbanken. Bankens egen projektcykel skiljer mellan analytiska förberedelser, formell prövning och beslut om finansiering (World Bank Project Cycle). Att finansiera en studie är inte samma sak som att finansiera en kabel.

Beskedet är verkligt. Påståendet om en koppling till Europas elnät är för tidigt. Så länge Cypern inte är anslutet till Grekland och Libanon inte trovärdigt kan betala för importerad el förblir detta en studie av en bro utan bärkraftig väg på någon sida.