Danmark stöder havsvind med 37,6 miljarder

I december 2024 fick Danmarks tre första områden för havsbaserad vindkraft inte ett enda bud. Utvecklarna såg villkoren: bygga i Nordsjön, sälja elen till det pris marknaden råkar ge och själva bära risken. De avstod. Arton månader senare har svenska statliga Vattenfall vunnit kontrakt för två av områdena, med en sammanlagd miniminivå på 1,8 gigawatt och planerad elproduktion före utgången av 2032 (KEFM, Windtech International). Det beror inte på att Danmark hittade modigare bolag. Staten ändrade vem som bär prisrisken.

Vad staten gick med på att ta över

Den tidigare modellen krävde att bolagen sålde el till marknadspris och själva tog hela exponeringen mot grossistprisernas svängningar under flera årtionden. Havsbaserad vindkraft kräver stora investeringar före byggstart men har låga driftkostnader när turbinerna väl står på plats. Kalkylen avgörs därför av vilket elpris som kan väntas om tjugo eller trettio år, och av vilken ränta långivarna kräver (IEA, IRENA). Utan säkra intäkter fanns det inget bankunderlag för bygglånen. Projekten var i praktiken stoppade redan före start.

Danmarks lösning blev ett tvåsidigt differenskontrakt. Staten fastställer ett lösenpris, alltså ett garanterat pris per megawattimme el. När marknadspriset ligger under den nivån betalar staten mellanskillnaden till utvecklaren. När marknadspriset ligger över nivån betalar utvecklaren tillbaka överskottet (Low Carbon Contracts Company). Bolaget får intäkter som går att belåna. Staten får vindparker byggda.

Vattenfall vann Nordsøen Midt med 504 danska kronor per megawattimme och Hesselø med 542 DKK/MWh, båda på 20-åriga kontrakt (KEFM, Baird Maritime). Därmed kom konkurrensen tillbaka: Nordsøen Midt fick två bud och Hesselø fem (Ocean Energy Resources, BT).

Skattebetalare, utvecklare och långivare

Det samlade offentliga stödet är begränsat till 37,6 miljarder kronor (Politiken, Danish Energy Agency via Ritzau). Det är ett tak, inte en faktura. Skattebetalarna betalar bara när grossistpriset på el ligger under lösenpriset under kontraktstiden. Om priserna ligger över nivån betalar Vattenfall tillbaka till staten. Om priserna däremot förblir låga under flera år växer mellanskillnaden mot stödtaket.

De omedelbara vinnarna är Vattenfall och bolagets långivare. Ett stabilt intäktsgolv över 20 år gör en osäker prisexponering till en kassaflödesprofil som banker kan finansiera. I svensk bevakning har affären främst beskrivits som en kommersiell framgång för Vattenfall, inte som en politisk konflikt om statlig risk (DN). Danska elkunder gynnas först om parkerna ansluts till nätet och tillför tillräckligt mycket produktion för att pressa grossistpriserna eller minska behovet av dyrare reservkraft.

Den anslutningen är inte given. Danmarks nätkö har vuxit till 60 gigawatt i spekulativa anslutningsförfrågningar, vilket har fått nätoperatören Energinet att frysa nya transmissionsavtal (To Brief). Turbiner utan nätanslutning producerar ingen el.

Mönstret känns igen i övriga Europa. Storbritanniens femte runda med differenskontrakt gav inga kontrakt för havsbaserad vindkraft. Den sjätte lyckades efter att regeringen höjt lösenpriserna (UK AR5, AR6). Nederländerna har genomfört upphandlingar som kallats "subventionsfria", men staten har förberett områdena och nätoperatören TenneT har byggt havsbaserade plattformar och kablar på offentlig bekostnad (TenneT). När staten tar över mer prisrisk kommer buden tillbaka. Frågan är hur mycket offentliga pengar som krävs och vad de faktiskt köper.

Turbinvalet Danmark ännu inte har gjort

Vattenfall har ännu inte angett turbinleverantör för något av projekten (Voice of Renewables). Det beslutet rymmer en verklig konflikt. Kinesiska landbaserade turbiner är 20 till 40 procent billigare på exportmarknaderna, enligt en Rystadbedömning som Reuters hänvisar till (Folha/Reuters). EU-rätten förbjuder inte kinesisk utrustning, men förordningen om nettonollindustrin ger regeringar utrymme att väga in försörjningstrygghet och lokal industrikapacitet, inte bara lägsta pris (NZIA).

Danmark gjorde havsvinden finansierbar igen genom att lägga prisrisken på staten. Nästa beslut gäller om samma offentliga pengar också ska bygga europeisk industrikapacitet, eller om de ska gå till den billigaste globala leverantören. Det avgörs inte bara i Danmark.