Digital euro utmanar Visa och Mastercard

Strategiskt beroende är en träffande beskrivning av Europas ställning i digitala betalningar. Omkring två tredjedelar av korttransaktionerna i euroområdet går via Visa och Mastercard (ECB, Journal of Competition Law & Economics). I 13 av euroområdets 21 länder saknas ett nationellt kortsystem som fungerar i butiksterminaler (Bundesbank). Den 23 juni röstade Europaparlamentets ekonomiutskott för att föra förordningen om en digital euro vidare mot omröstning i plenum (European Parliament).

Den digitala euron skulle vara elektroniska kontanter utgivna av ECB, Europeiska centralbanken, och distribuerade genom vanliga banker. Det handlar inte om en kryptovaluta. Det är en euro, alltid värd en euro, med centralbanken som garant snarare än ett privat bolag (ECB). I praktiken är det kontanterna i plånboken i digital form: offentliga pengar som användaren håller direkt, inte en bankinsättning hos en privat aktör.

Varför avsaknaden av alternativ ger mindre kontroll

Visa och Mastercard hanterar betalningar effektivt. Problemet uppstår när betalningsflödena nästan helt går genom utländska nätverk. Då kontrollerar Europa inte fullt ut priset, de tekniska standarderna eller motståndskraften i sina egna digitala betalningar. Om nätverken höjer avgifter, ändrar villkor eller drabbas av driftstörningar har europeiska handlare och konsumenter få praktiska alternativ.

Tysklands girocard visar glappet. Systemet fungerar i Tyskland men når utländska terminaler genom att använda Visa- eller Mastercardinfrastruktur (Bundesbank). För gränsöverskridande kortbetalningar inom euroområdet närmar sig andelen som hanteras av icke-europeiska nätverk 100 procent, enligt ECB-företrädare (Le Monde). Frankrike har Cartes Bancaires, Italien Bancomat och Nederländerna iDEAL. Inget av systemen fungerar friktionsfritt över gränserna, och deras samlade andel har minskat: internationella kortsystem ökade från omkring 56 procent av euroområdets kortbetalningar 2017 till ungefär 61 procent 2022 (Journal of Competition Law & Economics).

Den digitala euron skulle skapa en gemensam teknisk standard, så att telefoner, kort och terminaler i euroområdet kan hantera betalningar direkt. Därmed minskar behovet av att skicka transaktioner genom amerikanska nätverk. I parlamentets utkast ska de flesta företag som redan tar emot digitala betalningar också acceptera digital euro. Utkastet vill även sätta tak för handlaravgifter, alltså de avgifter butiker betalar varje gång en kund blippar ett kort, och göra baskonton kostnadsfria för användarna (European Parliament, EU Perspectives).

Bankerna riskerar att förlora billig finansiering

Konsumenterna skulle få ett kostnadsfritt offentligt betalningsalternativ som fungerar både online och offline. För offlinebetalningar anger parlamentets text att betalningsdata ska stanna på enheten i stället för att passera banker eller betalningsförmedlare (European Parliament). Handlare kan gynnas om ökad avgiftskonkurrens pressar kostnaderna. Visa och Mastercard tar i dag in omkring 2 miljarder euro per år från europeiska handlare i förmedlings- och systemavgifter, enligt Le Monde (Le Monde).

Bankerna är de mest kluvna aktörerna. De skulle distribuera den digitala euron och behålla kundrelationen, men de riskerar samtidigt att förlora insättningar. Om hushåll och företag flyttar pengar från vanliga bankkonton till digitala europlånböcker förlorar bankerna en billig finansieringskälla som i dag används för utlåning. Det kan i förlängningen pressa upp lånekostnaderna i ekonomin.

Hur stor är risken? Enligt Reuters rapportering visar ECB:s simuleringar att ett innehavstak på 3 000 euro per person kan leda till att upp till 699 miljarder euro, eller 8,2 procent av euroområdets hushålls- och företagsinsättningar, flyttas från bankkonton (Marketscreener/Reuters). Det är ett scenario, inte en prognos. Men det förklarar varför tyska banker har beskrivit projektet som ett "statligt parallellerbjudande" utan tydligt mervärde (Handelsblatt). Även kostnaden för att bygga systemet är omstridd: ECB uppskattar den till 4–5,8 miljarder euro över fyra år, medan banksektorns siffror går upp till 18–30 miljarder euro (Marketscreener/Reuters).

Det verkliga testet är användningen

Utskottets omröstning i parlamentet är ett steg. Plenum ska rösta, därefter väntar förhandlingar mellan parlamentet och medlemsländerna samt ett slutligt beslut i rådet. ECB har pekat på pilottransaktioner från mitten av 2027 och en möjlig första utgivning 2029 (ECB, EUNews).

Den svårare frågan är om människor faktiskt kommer att använda systemet. Ett betalningsnätverk som ingen skickar pengar genom ger bara suveränitet på papperet. Användningen i olika länder, handlarnas faktiska kostnader efter teknisk integration och bankernas vilja att aktivt marknadsföra produkten blir viktigare än själva förordningstexten. Europa har identifierat sitt beroende korrekt. Om betalningsvanorna går att ändra är fortfarande en öppen fråga.