Nederländsk havsvind kräver stöd igen

Nederländerna har höjt det högsta tillåtna stödbeloppet för två kommande vindkraftsauktioner i Nordsjön till 9,456 miljarder euro, från tidigare 7,896 miljarder euro (RVO, Rijksoverheid). Det är inte en räddningscheck, utan ett tak för två nya upphandlingar, Gamma-A och Gamma-B, som öppnas i november. De vinnande buden kan hamna klart under maxnivån på omkring 0,117 euro per kilowattimme (RVO), vilket ligger över de senaste årens genomsnittliga grossistpriser men främst ska göra projekten finansierbara igen.

Riktningen är ändå tydlig. Den nederländska staten för tillbaka offentliga pengar in i den havsbaserade vindkraften, eftersom modellen där bolagen byggde utan driftstöd inte längre håller.

Varför den gamla modellen brast

För två år sedan fick två konsortier rätten att bygga 4 gigawatt vindkraft vid IJmuiden Ver i Nordsjön utan statliga subventioner. Det motsvarar ungefär hälften av den havsbaserade kapacitet som Nederländerna planerar att lägga till under detta årtionde. Noordzeker, med SSE Renewables och APG som investerar för den nederländska pensionsfonden ABP, tog Alpha-området. Zeevonk, med Vattenfall och Copenhagen Infrastructure Partners, tog Beta (Blackridge Research, NOS).

Båda tvekar nu inför sina slutliga investeringsbeslut, den punkt där ägare och långivare binder kapital på allvar.

Kalkylen har försämrats från två håll. Kostnaderna har stigit. I nederländsk lagstiftning anges att byggkostnaderna för havsbaserad vindkraft 2025 låg 40 procent över nivån 2020, drivet av inflation, högre räntor och pressade leveranskedjor (Staatsblad). Intäktssidan har samtidigt blivit svagare. Lägre efterfrågan på el från industrin gör att utvecklarna räknar med lägre försäljningspriser (NOS).

Havsbaserad vindkraft kräver mycket kapital i början. En stor del av projektets totala kostnad tas innan en enda kilowattimme säljs. Därför kan även måttliga räntehöjningar förvandla ett projekt som såg lönsamt ut till ett projekt som bankerna inte vill finansiera (IRENA).

Den nederländska regeringen gör därför två saker samtidigt. Den för samtal med ABP och Vattenfall om de försenade Alpha- och Beta-projekten, och den öppnar åter för subventioner i nästa auktionsrunda. Gamma-upphandlingarna ska använda en stödmodell där staten betalar utvecklarna när elpriset faller under en viss nivå. Om marknadspriserna blir för låga tar skattebetalarna en del av mellanskillnaden.

Danmark och Tyskland visar samma mönster

Nederländerna är inte ensamt. Danmarks tidigare auktion för havsbaserad vindkraft fick inga bud alls. Köpenhamn gjorde om upphandlingen med tvåsidiga differenskontrakt, så kallade CfD:er, där staten betalar när priserna är låga men tar tillbaka pengar när priserna är höga. Vattenfall lade bud och vann, med ett samlat stödtak på 37,6 miljarder danska kronor (KEFM, Energistyrelsen).

Frankrike har fått EU-kommissionens godkännande för ett stödsystem på 63 miljarder euro för havsbaserad vindkraft, med kapacitet på upp till 11,1 gigawatt (European Commission, ESG Today). I Tyskland är läget ännu tydligare. En auktion på 2,5 gigawatt havsbaserad vindkraft fick inte ett enda bud, och branschen pressar Berlin att införa differenskontrakt (IWR). Storbritannien har redan gått igenom samma cykel: den femte CfD-rundan gav inga nya havsbaserade projekt, men efter ändrade villkor återkom utvecklarna i den sjätte rundan (UK Gov AR5, UK Gov AR6).

Vem betalar för stabilare vindkraft

Vinnarna är utvecklarna och deras långivare. De får jämnare intäkter och kan finansiera projekten billigare. Kostnaden hamnar hos skattebetalare och elkunder, även om den syns på olika sätt i olika länder. I Tyskland betalar hushåll och företag redan en särskild havsnätsavgift på 0,941 cent per kilowattimme (Netztransparenz). Enbart den tyska utbyggnaden av elnäten till havs beräknas kosta 153 till 171 miljarder euro fram till 2045, kostnader som i slutänden förs vidare genom sådana avgifter (Netzentwicklungsplan).

I Belgien säger kemiföretag i Antwerpen att de möter 80 till 100 miljoner euro i extra överföringsavgifter kopplade till investeringar i havsbaserade elnät (Made in).

Den nederländska industrigruppen VEMW pekar på ett problem som gäller även utanför Nederländerna: om staten subventionerar producenterna men bortser från köparna flyttas risken snarare än löses. Industriella elkunder som är beredda att teckna långa elköpsavtal är en central del av bankernas trygghet när projekten ska finansieras (VEMW). Utan den efterfrågan blir den offentliga kostnaden högre och mer långvarig.

Att kalla havsbaserad vindkraft utan driftstöd för "utan statligt stöd" var alltid missvisande. Planering av elnät, undersökningar av havsbotten och kabelanslutningar var offentliga kostnader redan från början. Skillnaden nu är att regeringar också tar över en större del av intäktsrisken. Europa överger inte den havsbaserade vindkraften. Det gör bara skattebetalare och elkunder mer direkt ansvariga för priset när marknaden inte räcker till.