Gränskontroller blir Schengenrutin

Varje vardagsmorgon pendlar över 200 000 personer in i Luxemburg från Frankrike, Belgien och Tyskland för att arbeta (STATEC). På sträckan Trier-Wasserbillig passerar många nära den by där fem regeringar 1985 undertecknade avtalet som blev grunden för Europas passfria reseområde (1985 agreement). När Tyskland nu förlänger kontrollerna vid samtliga nio landgränser till mitten av mars 2027 pausas det löftet ännu en gång, bara några kilometer från platsen där det formulerades.

Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt underrättade EU-kommissionen den 18 augusti. Berlin hänvisar till irreguljär migration och till tryck mot EU:s yttre gränser (Yahoo/Reuters, European Commission). Kontrollerna gäller alla tyska landgränser: mot Österrike, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Danmark, Schweiz, Tjeckien och Polen. De har pågått sedan september 2024 och påverkar vägtrafik, tåg och långfärdsbussar. Det handlar inte om visumregler, utan om den dagliga rörligheten över gränser som skulle vara öppna.

Åtta regeringar, ett mönster

Tyskland är inte ensamt. Åtta Schengenstater har nu inre gränskontroller: Österrike, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Norge, Polen och Sverige (European Commission). Österrike har förnyat sina kontroller löpande sedan migrationskrisen 2015. Frankrike har haft dem kvar sedan attentaten i november samma år.

Polen visar hur logiken förstärker sig själv. Warszawa genomför egna kontroller vid gränserna mot Tyskland och Litauen, förlängda till oktober 2026 (ddb24). Premiärminister Donald Tusks regering försvarar inte Schengen med ett öppna-gränser-språk, utan beskriver säkra gränser som en pelare i den nationella säkerheten. Polen påverkas av den tyska förlängningen men deltar samtidigt i samma politiska modell. Därmed blir motståndet i rådet, där EU-ländernas regeringar förhandlar lagstiftning, svagt: de stater som har starkast skäl att invända använder själva kontroller.

Vad kommissionen kan säga och vad den kan stoppa

Schengens gränskodex, EU-förordningen som styr det passfria resandet, tillåter tillfälliga inre gränskontroller endast som en "sista utväg" vid ett allvarligt hot mot allmän ordning eller inre säkerhet (EUR-Lex). En reform 2024 förlängde den maximala tiden till två år, uppdelat i sexmånadersperioder. Det gav regeringarna större utrymme att hålla kontrollerna vid liv och samtidigt kalla dem tillfälliga. Men EU-domstolen slog i mål kopplade till Österrikes långvariga kontroller fast att medlemsstater inte kan kringgå tidsgränser genom att hänvisa till samma hot i förnyelse efter förnyelse. "Tillfälligt" måste ha ett innehåll.

Kommissionens verktyg är långsamma. Den kan granska anmälningar, utfärda proportionalitetsyttranden och i sista hand inleda överträdelseförfaranden, alltså den formella process som ska tvinga medlemsländer att följa EU-rätten. Däremot kan den inte stoppa ett nationellt beslut från första dagen. EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner uppmanade Tyskland i början av augusti att stegvis avveckla kontrollerna. I ett yttrande i juni 2026 rekommenderade kommissionen också Frankrike att gradvis lyfta sina kontroller. Yttranden är inte förelägganden.

Tysklands starkaste argument är att kontrollerna ger träffar. Gränspolisen i Bayern rapporterade 21 647 upptäckta otillåtna inresor och 1 068 gripna smugglare mellan september 2024 och juli 2026 (Presseportal/Bundespolizei). Men antalet ingripanden avgör inte om kontrollerna är proportionerliga. Färre passager vid kontrollpunkter kan bero på ändrade rutter, avtal längre upp i kedjan eller förändrad asylpolitik snarare än på kontrollerna i sig. Minskade upptäckter kan lika gärna tala för att kontrollerna bör avvecklas som för att de bör förlängas.

Schengens gränskodex säger fortfarande att inre gränskontroller ska vara undantag. Åtta regeringar behandlar dem som en normal åtgärd. Om kommissionen inte använder överträdelseförfaranden för att pröva EU-domstolens egen linje om att "tillfälligt" måste betyda något, kommer Schengens undantag att fortsätta bli rutin genom förnyelse efter förnyelse. Kostnaden hamnar hos pendlare, transportföretag och gränsorter som en gång lovades något annat.