EU godkänner tyskt industristöd

Vid Slovalco, Slovakiens enda aluminiumsmältverk, lovade regeringen nyligen nästan 470 miljoner euro fram till 2030 för att täcka elkostnader och hålla ugnarna i gång (Denník E). Det presenterades som en undantagsåtgärd för att rädda en strategisk industri. Kort därefter fick Tyskland klartecken för något betydligt större.

Den 8 juli godkände EU-kommissionen en utvidgning av Berlins elpriskompensation, ett stöd som ersätter elintensiva fabriker för den koldioxidkostnad som kraftproducenter för vidare till elkunderna. Omkring 20 nya sektorer kan nu söka stödet, från glasindustri till batteritillverkning, samtidigt som redan stödberättigade företag får något högre ersättning (Spiegel, BBH Blog). Det var den andra tyska utvidgningen på några veckor. I juni tillät Bryssel också Tyskland att kombinera denna kompensation med ett separat industriprogram för elpriser, vilket ökade budgetkostnaden med omkring 1 miljard euro (Zeit).

Inget av detta bryter mot EU-rätten. Artikel 107 i EUF-fördraget förbjuder statligt stöd som ger företag i ett medlemsland en otillbörlig fördel, men medger undantag när stödet ska förhindra en större skada, till exempel att fabriker flyttar ut ur Europa för att slippa koldioxidkostnader. Det var på den grunden kommissionen godkände det tyska systemet. Problemet är alltså inte juridiken, utan vad som händer när samma regelverk möter mycket olika statsfinanser.

Så spräcker koldioxidkostnaden den inre marknaden

Mekanismen är enkel. Inom EU:s utsläppshandel, ETS, måste kraftverk köpa utsläppsrätter för sina koldioxidutsläpp. Den kostnaden förs vidare till elpriset. Fabriker med hög elförbrukning får därmed en högre räkning, även när deras egen produktion inte släpper ut särskilt mycket koldioxid. Samtidigt får staterna in miljarder genom att auktionera ut utsläppsrätter och kan använda en del av intäkterna till att kompensera den egna industrin.

Det är där marknaden börjar glida isär. Tyskland planerar att lägga 2,9 miljarder euro på industriell elpriskompensation 2026, motsvarande omkring 67 procent av landets beräknade 4,3 miljarder euro i auktionsintäkter från ETS (Ariadne). Frankrike använde 44 procent av sina auktionsintäkter för samma ändamål, Belgien 33 procent och Slovakien ungefär 5 procent (Aktuality). På papperet har varje regering samma möjlighet. I praktiken ger Tysklands stora industribas större intäkter från utsläppshandeln, samtidigt som den federala budgeten har utrymme att använda en stor del av pengarna. Ett land som redan lånar tungt för löpande utgifter kan inte matcha det, även om reglerna formellt tillåter samma stöd.

Fabrikerna som märker skillnaden

Skillnaden syns på fabriksnivå. I Rumänien sade Dacias vd att landet har Europas högsta industriella elpris och kopplade kostnadsosäkerheten till ett investeringsfall på 64 procent och nästan tusen färre anställda på ett år (Ziarul Financiar). I Polen uppgår den totala energikostnaden för de största industrikunderna till omkring 170 euro per MWh, cirka 45 procent över EU-snittet, enligt branschbedömningar som varnar för årliga produktionsförluster i tillverkningsindustrin på flera miljarder zloty (WP).

Siffrorna måste läsas med en reservation. Det finns ingen offentlig databas som visar vad en subventionerad tysk glasfabrik eller ett okompenserat polskt stålverk faktiskt betalar när alla nationella stöd, skatter, nätavgifter och prissäkringsavtal räknats in. Eurostat publicerar elpriser för icke-hushåll, men slutnotan bestäms av flera lager nationella åtgärder som inte ryms i en enda tabell.

Mönstret är ändå tydligt. Länder med starka offentliga finanser kan bära en större del av industrins kostnad för klimatomställningen. Länder med djupa underskott kan inte göra det. Rumäniens budgetunderskott nådde 9,3 procent av BNP 2024, enligt HotNews, och ett sådant läge ger inget utrymme att skriva tyska checkar.

EU-kommissionen har inte satt den inre marknaden ur spel. Men när nationellt stöd i den här storleken godkänns utan en gemensam lägstanivå för medlemsländer som saknar budgetutrymme, blir den gröna omställningen i praktiken ett test av statsfinanser snarare än industriell effektivitet. Smältverket i Slovakien fick sin livlina. För fabriker i medlemsländer som inte kan betala på samma sätt har kommissionen ännu inget svar.