EU godkänner returcenter utanför unionen

Europaparlamentet, EU:s direktvalda lagstiftare, röstade den 17 juni för att låta medlemsländerna inrätta "återvändandecenter" i länder utanför EU. Där ska personer med återvändandebeslut kunna hållas medan myndigheterna ordnar avlägsnandet. Den nya återvändandeförordningen ersätter ett direktiv från 2008, som gav stora skillnader mellan nationella system. Texten drevs igenom av en koalition mellan det kristdemokratiskt-konservativa EPP och grupper på ytterhögern (Euractiv). Rådet, där medlemsländernas regeringar röstar, måste fortfarande formellt anta lagen. Den politiska riktningen är ändå fastlagd. Det enda land som faktiskt har prövat modellen, Italien i Albanien, har lagt tiotals miljoner euro på att återföra fem personer.

Albaniens prislapp

Italiens anläggningar i Albanien är det närmaste EU har ett praktiskt test av återvändandecenter utanför unionen. Siffrorna är svåra att runda. Förvaren i Shengjin och Gjader byggdes för upp till 3 000 personer. Den senaste beläggningen låg på 15 till 20. Bygget kostade omkring 74 miljoner euro, enligt ActionAids beräkningar (Internazionale). Totalt har omkring 620 personer hållits där. Fem har återförts direkt till Egypten (IRC).

Italienska domstolar vägrade tidigt att godkänna flera förvarsbeslut. Regeringens klassning av Bangladesh och Egypten som "säkra länder" höll inte rättsligt (Internazionale). Samtidigt har EU-domstolens generaladvokat Laila Medina, vars förslag ofta väger tungt inför domstolens slutliga avgörande, slagit fast att externa center inte är förbjudna i princip. Men EU-rätten gäller fullt ut där ett medlemsland utövar kontroll (CJEU). Att flytta byggnaden flyttar inte personen utanför rättighetssystemet.

Den mänskliga kostnaden syntes snabbt. IRC dokumenterade 54 "kritiska händelser" i Gjader under de första 48 dagarna, bland annat självskadebeteende och självmordsförsök (IRC).

En koalition utan plan

Det politiska stödet för återvändandecenter är bredare än den praktiska planen bakom dem. Danmarks statsminister Mette Frederiksen vill ha externa center i drift under sin nuvarande mandatperiod (EPRS). Nederländerna har kopplat sina egna initiativ till en grupp där även Tyskland, Grekland, Österrike och Danmark ingår (WNL). Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt stöder det hans parti CSU kallar en "Abschiebeoffensive", en offensiv för fler utvisningar (Deutschlandfunk).

Danmarks roll innehåller en institutionell ironi. Enligt protokoll 22, landets undantag från EU:s rättsliga och inrikespolitiska samarbete, gäller förordningen inte automatiskt för Köpenhamn. Danmark driver alltså en linje som landet självt inte nödvändigtvis binds av, men fungerar som politisk isbrytare för andra.

Spanien är den tydligaste motståndaren. Madrid varnar för att centren riskerar att bryta mot principen om non-refoulement, alltså förbudet mot att skicka människor till platser där de riskerar fara (RTVE). Spanska företrädare anser också att förvar i upp till 24 månader för en administrativ överträdelse är oproportionerligt. Med kvalificerad majoritet, där 55 procent av medlemsländerna och 65 procent av EU:s befolkning måste stå bakom ett beslut, kan Spanien inte stoppa lagen ensamt. Madrid saknar tillräckligt många allierade för en blockerande minoritet (El País).

Frankrike placerar sig medvetet i mitten. Paris vill se hårdare verkställighet, men håller avstånd till externa center som huvudlösning (Public Sénat, Ahram/AFP).

Frågan ingen regering har besvarat

Förespråkarna pekar på ett verkligt problem. Enligt EU-kommissionens siffror leder färre än 30 procent av EU:s återvändandebeslut till faktisk utvisning (Euractiv). Vissa regeringar vill få avtal med tredjeländer på plats redan i år, med center i drift 2027 (Reuters via Dawn).

Men ingen regering har pekat ut ett land som är berett att ta emot centren. Det finns ingen budgetram. Kommissionens eget förslag lades fram utan offentlig konsekvensanalys, vilket är en ovanlig lucka för lagstiftning av den här tyngden, enligt en analys från College of Europe.

Det råder bred enighet om att EU:s återvändandesystem fungerar dåligt. Italiens Albanienmodell skulle visa att hantering utanför unionen kan lösa problemet. Hittills har den framför allt visat vad det kostar.