EU saknar bevis för energimiljarder

EU:s återhämtningsfond byggdes på en tydlig uppgörelse: medlemsländerna skulle få pengar när de uppfyllde överenskomna mål och delmål, inte när de presenterade välskrivna pressmeddelanden. Europeiska revisionsrätten pekar nu på en svaghet i den modellen. I sin granskning av bostadsrenoveringar konstaterar den att medlemsländerna planerade omkring 43 miljarder euro för energieffektivisering, men att många planer och kontroller inte visar faktiska eller kostnadseffektiva besparingar. Samma slutsats har även rapporterats av Euronews.

Det handlar inte om dold stöld. Problemet är mer prosaiskt och mer besvärande. Återhämtningsfonden kan kontrollera att projekt genomförs snabbare än den kan kontrollera om projekten levererar de resultat som motiverade stödet.

Målen styr trycket

Utbetalningarna följer de mål och delmål som godkänts i varje nationell plan. Förordningen om återhämtningsfonden kopplar pengar till att målen uppfylls på ett "tillfredsställande" sätt. EU-kommissionen kan hålla inne delar av en utbetalning när en regering missar dem, vilket framgår av kommissionens egen metod för betalningsstopp.

Revisionsrätten kan sätta press på regeringar och på kommissionen, men den kan inte själv stoppa en utbetalning enligt sitt fördragsmandat. Den makten ligger hos kommissionen, och bara där de juridiska målen ger utrymme. Om en plan räknar färdiga arbeten, anslutna solpaneler eller administrativa steg kan kommissionen kontrollera just detta. Den kan svårligen kräva en annan standard i efterhand därför att revisorerna senare visar att det ursprungliga målet sade för lite om uppmätta energibesparingar.

Italien och Cypern visar glappet

Italien är det tydligaste exemplet. Rom pekar på genomförande. Ministern Tommaso Foti har sagt att utgifterna inom återhämtningsplanen hade nått 143 miljarder euro i Italiens uppföljningssystem (italienska regeringen). Det svarar på frågan om pengar har betalats ut. Det svarar inte på om renoveringsstödet köpte energieffektivisering till rimlig kostnad.

Italiens Superbonus, ett stort skatteavdrag för bostadsrenoveringar, gör problemet konkret. ECO, som rapporterade om granskningen, uppgav att omkring 14 miljarder euro, ungefär en tredjedel av återhämtningsfondens renoveringsmedel, gick till systemet (ECO). Enligt revisionsrätten blev kostnaden per sparad energienhet nästan fyra gånger högre än väntat (ECA). Hushåll fick renoveringar och byggsektorn fick uppdrag. Det offentliga underlaget har fortfarande svårt att visa att klimatnyttan motsvarade priset.

Cypern visar ett renare mätproblem. Revisionsrätten ifrågasatte om en åtgärd för djupgående renoveringar, värd 20 procent av renoveringsmedlen, nådde kravet på 30 procents energibesparing. Den konstaterade också att 88 procent av de rapporterade besparingarna kom från solcellsinstallationer snarare än från minskad energianvändning i byggnaderna (ECA). Solpaneler kan minska utsläpp. De bevisar inte att bostäderna använder mindre energi. Ett projekt kan se grönt ut och ändå lämna själva byggnadsproblemet delvis olöst.

Striden stannar inte vid tekniken

Belgien visar styrningsproblemet. Kommissionens sida om Belgien presenterar fortfarande en nationell plan, samtidigt som renoveringarna genomförs av federala och regionala myndigheter. European Sting rapporterade att kommissionen gav en positiv bedömning av Belgiens fjärde betalningsbegäran på 567 miljoner euro efter uppfyllda mål och delmål (European Sting). Kontrasten är kärnan: en betalningsakt kan vara i ordning, medan det ändå är svårt för allmänheten att följa vem som ansvarar för de uppmätta energibesparingarna.

Litauen ser mindre laddat ut, vilket gör exemplet användbart. LRT rapporterade att en sjätte betalningsbegäran på 153 miljoner euro omfattade byggnadsrenovering och att 158 av 197 indikatorer hade nåtts (LRT). Lrytas rapporterade att den tillförordnade finansministern var säker på att Litauen skulle få alla medel ur återhämtningsfonden (Lrytas). Det är normal återhämtningsfondslogik: indikatorer, betalningsbegäran, väntade utbetalningar. Det som saknas är också normalt: en enkel offentlig redovisning av hur mycket energi de renoverade byggnaderna använde före och efter arbetena.

Nederländsk rapportering visar hur granskningen kommer att användas politiskt. Upday beskrev slutsatsen som att EU hade lagt eller planerat 43 miljarder euro på bostadsrenoveringar utan övertygande bevis för energibesparingar (Upday). Indepen gjorde den till ett bredare angrepp på EU:s klimatutgifter (Indepen). Den senare versionen är polemisk och går för långt om den antyder att pengar saknas. Men den visar hur granskningen kan få politisk effekt: regeringar som är skeptiska till gemensam EU-upplåning behöver inte bevisa bedrägeri. Det räcker att hävda att Bryssel inte kan visa resultaten tillräckligt tydligt.

Kommissionen är delvis bunden av de mål den själv godkände. Den kan genomdriva det som planerna juridiskt kräver, även när kraven i efterhand framstår som för svaga. Den smalare slutsatsen är också den starkaste: granskningen visar inte ett allmänt slöseri. Den visar ett betalningssystem som kan bekräfta genomförande innan allmänheten kan se vad genomförandet faktiskt ledde till. Så länge kommissionen och nationella ministrar inte publicerar uppmätta energibesparingar bredvid sina betalningskrav flyttas bevisbördan från revisorerna till dem som godkände målen.