EU öppnar för utvisningscenter utanför unionen

Europaparlamentet röstade den 17 juni med 418 röster mot 218 för den första EU-förordningen som skapar en gemensam rättslig grund för att föra personer med utvisningsbeslut till center i länder utanför EU (European Parliament, DW). Förordningen ersätter återvändandedirektivet från 2008, som angav mål som varje regering sedan förde in i nationell lagstiftning. Den nya texten gäller direkt och på samma sätt i alla medlemsländer. Rådet, där medlemsländernas regeringar sitter, måste formellt anta texten innan den blir bindande, men parlamentets omröstning låser det politiska innehållet (Brussels Times).

Ett system i stället för tjugosju

Skiftet från direktiv till förordning flyttar faktisk makt. Enligt EU-fördragen anger ett direktiv vad medlemsländerna ska uppnå. En förordning anger hur reglerna ska gälla och kräver ingen nationell översättning till egen lag (TFEU Article 288). Direktivet från 2008 ledde till 27 olika återvändandesystem, med skilda tidsgränser för förvar, olika möjligheter att överklaga och varierande genomförande.

Den nya förordningen standardiserar maskineriet. Förvar får pågå i upp till 24 månader, med möjlighet till sex månaders förlängning. Personer som ska utvisas måste lämna ifrån sig identitetshandlingar och biometriska uppgifter. En europeisk återvändandeorder, som registreras i Schengens databaser, EU:s gemensamma system för gränsinformation, gör att ett land kan verkställa ett annat lands utvisningsbeslut. Därmed ska en person inte kunna passera en inre gräns och börja om den rättsliga processen från början (European Parliament, Brussels Times).

Myndigheter får också rätt att genomsöka bostäder, tillhörigheter och elektroniska enheter, efter rättsligt eller administrativt godkännande. Utvisningsbeslut stoppas inte längre automatiskt när de överklagas. Domstolar ska i stället avgöra från fall till fall om verkställigheten ska pausas (DW).

Center utanför EU, men utan karta

Den mest omstridda delen tillåter bilaterala avtal med länder utanför EU om center för personer som redan har beslut om att lämna unionen. Ensamkommande barn undantas. Värdländerna måste respektera principen om non-refoulement, alltså förbudet mot att föra någon till en plats där personen riskerar förföljelse (European Parliament).

Italiens avtal med Albanien är den närmaste befintliga modellen. Premiärminister Giorgia Meloni öppnade center i Shëngjin och Gjadër, men italienska domstolar stoppade tidiga förvarsbeslut med hänvisning till frågor om säkra ursprungsländer. Anläggningarna fick senare en annan användning. Den 11 juni slog en generaladvokat vid EU-domstolen fast att center utanför EU inte i sig är olagliga, men att EU:s regler om förvar och rätten till försvar inte får urholkas av geografin (College of Europe).

Förordningen ger alltså rättsligt utrymme för återvändanden via tredjeland. Den skapar däremot ingen infrastruktur, inga villiga värdländer och inget system för tillsyn.

Nationell verklighet gick före partilinjen

Trycket vid gränserna bröt upp partigruppernas disciplin i omröstningen. Alla tre maltesiska Labourledamöter gick emot sin socialdemokratiska grupp S&D och röstade för förordningen. Ett litet öland med oproportionerligt högt migrationstryck valde nationellt intresse framför partisolidaritet (European Parliament). Spaniens regering drog motsatt slutsats och röstade emot texten med hänvisning till legalitet och proportionalitet, samtidigt som den fortsätter att genomföra EU:s bredare migrationspakt. I Tyskland delades regeringsunderlaget längs välkända linjer: CDU/CSU och högerextrema AfD stödde förordningen, medan SPD och De gröna röstade emot.

Berlin behåller samtidigt kontroller vid landgränserna, eftersom det inrikespolitiska trycket på att visa resultat i utvisningspolitiken inte väntar på att EU-regler ska börja gälla.

Det operativa tomrummet

Om ett enhetligt system kan leverera det som 27 separata system inte klarade beror på faktorer som förordningen inte löser: avtal med värdländer, inspektionsrätt, realistiska nivåer för verkställighet och ett tillsynssystem som ännu inte har utformats. Nationella domstolar har redan visat i de italiensk-albanska fallen att de prövar förvarsvillkor mot grundläggande rättigheter, oavsett politisk ambitionsnivå. EU-domstolen lär göra samma sak. Den rättsprocessen har knappt börjat.