EU-avtal tillåter migrationsförvar i tredjeländer

Europaparlamentet och ministerrådet, där medlemsstaternas regeringar förhandlar EU-lagar, enades den 1 juni om att för första gången låta medlemsländer placera asylsökande som fått slutligt avslag i förvar utanför EU. Den nya återvändandeförordningen skapar en rättslig ram för så kallade återvändandecentrum: förvar på tredjeländers territorium för personer med slutligt avlägsnandebeslut. Därmed sluts den sista delen av EU:s migrationsreform innan den bredare asyl- och migrationspakten börjar gälla den 12 juni (Europaparlamentet, ministerrådet).

Lagen ger också myndigheter rätt att genomföra bostadssökningar efter papperslösa migranter, tar bort den automatiska rätten att stoppa utvisning under överklagande och tillåter tidsobestämt förvar för personer som bedöms utgöra säkerhetshot (EFE). Uppgörelsen drevs igenom av en majoritet från kristdemokratiska och konservativa EPP till högergruppen Patrioterna. Socialdemokrater, gröna och vänstern röstade emot. Spanien var det enda medlemslandet som motsatte sig överenskommelsen (El Español, Euronews).

En rättslig ram utan plats

Varje medlemsland kan nu sluta ett bilateralt avtal med en regering utanför EU om att hysa ett återvändandecentrum. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, unionens egen rättighetskatalog, gäller fortfarande för personer som förs dit, eftersom medlemsstaterna behåller det juridiska ansvaret för dem de överför (Europaparlamentet). Ensamkommande barn undantas. Familjer med barn gör det inte.

Ännu har inget tredjeland undertecknat ett sådant avtal. Fem regeringar, Tyskland, Nederländerna, Österrike, Danmark och Grekland, söker tänkbara partner i Afrika och Centralasien. Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt har gått längst och sagt att regeringen räknar med att sluta bilaterala avtal före årets slut. Berlin är berett att erbjuda ekonomiskt stöd eller lättnader i viseringsfrågor till länder som tar emot centrumen. Den nederländska tankesmedjan Clingendael Institute har varnat för att få länder lär tacka ja, och att de som gör det kan "kräva betydande kompensation" (Brussels Signal).

Den enda fungerande modellen finns i Italiens två centrum i Albanien. Skillnaden mellan ambition och resultat är stor: 527 personer har överförts mot ett årligt mål på 36 000. Italienska domstolar har stoppat mer än hälften av förvarsbesluten. ActionAid uppskattar kostnaden till 153 000 euro per plats. Albanien har signalerat att landet inte kommer att förlänga arrangemanget efter 2030.

Flaskhalsen som lagen inte når

EU:s låga återvändandenivå beror i hög grad på diplomatiska låsningar. Ursprungslandet måste utfärda resehandlingar innan en deportation kan genomföras, och många länder vägrar eller drar ut på processen. Frankrike utfärdade omkring 138 000 avlägsnandebeslut 2025 men verkställde bara cirka 10,5 procent. Algeriets månadslånga stopp för resehandlingar blockerade systemet och gjorde lagändringen i praktiken underordnad (Le Monde). Tyskland deporterade 4 807 personer under första kvartalet 2026, en minskning med mer än 20 procent jämfört med samma kvartal i fjol, samtidigt som över 237 000 personer fortfarande omfattas av deportationsbeslut. Spanien verkställde bara 6,3 procent av sina avlägsnandebeslut under 2025.

Ett återvändandecentrum ändrar inte den kalkylen. En person som sitter i förvar i Uganda eller Uzbekistan kan fortfarande inte skickas hem utan pass eller motsvarande handling från sitt ursprungsland. Franska diplomatkällor uppgav för Le Figaro att de inte kunde se "hur det skulle fungera" (Le Figaro).

Domstolarna blir nästa nivå

Två försvagade rättssäkerhetsskydd väntas prövas juridiskt. Överklaganden av deportationsbeslut stoppar inte längre automatiskt verkställigheten. Domstolar måste i stället avgöra från fall till fall om de ska ingripa (Euronews). Förhandlarna från parlamentet och ministerrådet strök dessutom den oberoende övervakningsmekanism för återvändandecentrum som EU-kommissionen, unionens verkställande organ, ursprungligen föreslog (Verfassungsblog).

Ett mål i EU-domstolen kan påverka hela konstruktionen. I Sedrata (C-414/25) ska domstolen pröva om Italiens Albanienprotokoll är förenligt med EU-rätten. Generaladvokatens preliminära yttrande i april gav stöd åt protokollet, men domstolens slutliga avgörande har ännu inte kommit. En fällande dom skulle försvaga den rättsliga grund som förordningen bygger på. Europadomstolen i Strasbourg har samtidigt en separat möjlighet att stoppa enskilda överföringar genom interimistiska beslut, samma verktyg som användes för att stoppa Storbritanniens deportationsflyg till Rwanda 2022.

Förordningen måste formellt godkännas i parlamentet och ministerrådet, vilket väntas ske inom några veckor. Den politiska majoriteten finns. Den rättsliga ramen blir därmed snart lag. Det som saknas är den praktiska grunden: ett värdland som säger ja, och ett diplomatiskt tryck mot ursprungsländer som i flera år har vägrat samarbeta.