EU förlänger fria utsläppsrätter

EU-kommissionen föreslog den 17 juli att utsläppstaket i EU:s klimatmarknad ska sänkas långsammare och att tung industri ska få behålla fria utsläppsrätter till åtminstone 2037, mot att företagen visar att de investerar i renare produktion (Commission press release, Le Monde). Ännu finns dock inga offentliga regler för vad som ska räknas som en trovärdig investeringsplan, eller vad som händer med företag som tar emot utsläppsrätter utan att genomföra åtgärderna (Commission impact assessment).

Ett långsammare tryck

EU:s system för handel med utsläppsrätter, ETS, är en marknad där kraftverk och fabriker måste lämna in en utsläppsrätt för varje ton koldioxid de släpper ut. Det totala antalet utsläppsrätter minskar över tid. När taket sänks blir rätterna färre och dyrare, vilket ska göra det mer lönsamt att minska utsläppen eller investera i renare processer.

Kommissionen vill nu bromsa den nedtrappningen. Taket ska minska med 3,7 % per år från 2031 till 2035 och med bara 1,7 % från 2036 till 2040, jämfört med dagens planerade 4,3–4,4 % (Commission press release, Reuters). Fler utsläppsrätter blir därmed kvar i omlopp. Prissignalen som ska pressa industrin mot renare produktion försvagas.

De fria utsläppsrätterna för stål-, cement- och kemiindustrin ska förenas med villkor. Företagen får 80 % efter att ha lämnat in en godkänd investeringsplan, och resterande 20 % först när de visar att planen har genomförts (Commission impact assessment). En ny industribank för avkarbonisering ska dessutom fördela 400 miljoner utsläppsrätter som extra investeringsstöd (S&P Global).

Vinnare och förlorare

De tydliga vinnarna är energiintensiva industrier. Tyskland, med sin stora bas av stålverk och kemiföretag, hör till de länder som gynnas mest (Deutschlandfunk). Polen ledde en grupp på tolv länder som drev på för långsammare minskningar och kallade förslaget en "milstolpe" (Energetyka24).

Förlorarna finns bland företag som redan har satsat på grön produktion. Svenska SSAB och Stegra har investerat tungt i vätgasbaserat stål, med kalkylen att ett stigande koldioxidpris med tiden skulle göra renare stål billigare än konventionell produktion. Om traditionella producenter nu får fler fria utsläppsrätter och mer tid skjuts den brytpunkten framåt.

Även statskassorna påverkas. Intäkterna från auktioner av utsläppsrätter har uppgått till omkring 260–270 miljarder euro sedan 2013, och merparten har gått till offentliga budgetar (Update EU). Kommissionen vill nu att minst 50 % av framtida auktionsintäkter ska styras till industriell avkarbonisering i stället (Europa Press, Commission press release). Det innebär mindre utrymme för nationella klimatfonder och vanliga budgetposter.

Regelboken saknas

Viss flexibilitet går att försvara ekonomiskt. Ett stålverk kan inte ställa om till vätgas innan infrastrukturen för vätgas finns på plats. Att köpa tid för en sådan omställning har en logik.

Men i underlaget finns ingen offentlig mall för vad som ska räknas som en trovärdig investeringsplan. Vem sätter kriterierna? Vem kontrollerar att åtgärderna genomförs? Vad händer om ett företag tar emot utsläppsrätterna och skjuter investeringarna framför sig? Kommissionen säger att reglerna ska fastställas genom delegerade akter, alltså sekundärlagstiftning som kommissionen själv tar fram utan full omröstning i Europaparlamentet. För en uppgörelse av den här storleken kommer kontrollmekanismen sent.

Miljöorganisationerna Bellona och European Environmental Bureau anser att förslaget försvagar koldioxidmarknaden från flera håll samtidigt: långsammare sänkning av taket, fler fria utsläppsrätter och en svagare mekanism för att ta bort överskott från marknaden (Bellona, EEB). Om utsläppsminskningarna blir för små måste gapet tas igen i sektorer som transporter och uppvärmning av bostäder, där minskningar ofta är svårare och dyrare.

Kommissionen föreslår i praktiken ett industristöd som betalas med en svagare koldioxidprissignal. Den regelbok som ska göra stödet till faktiska investeringar finns ännu inte.