EU:s asylpakt saknar 9,000 platser

Den 12 juni började grekiska gränspoliser genomföra sju dagar långa asylscreeningar enligt EU:s omgjorda migrationssystem. Samma dag bekräftade Tysklands inrikesminister att de inre gränskontrollerna blir kvar åtminstone till september. Båda länderna omfattas av samma tio rättsakter. De genomför dem på mycket olika villkor.

Pakten kräver att varje EU-land screenar personer som ankommer irreguljärt inom sju dagar, gör biometriska kontroller i Eurodac, EU:s gemensamma fingeravtrycksdatabas, och därefter slussar dem vidare till asyl- eller återvändandeförfaranden. De flesta reglerna är förordningar, vilket betyder att de gäller direkt utan att nationella parlament behöver anta egna lagar. Men direkt tillämplig betyder inte självverkande. Länderna måste fortfarande utse ansvariga myndigheter, utbilda handläggare, bygga lokaler och koppla samman databaser.

Snabbt genomförande, regeringsgenvägar och pressad förvaltning

Litauen antog ett helt lagpaket, gav en ombudsmannainstitution ansvar för rättighetsövervakning och avsatte 73,9 miljoner euro i EU-medel (Lrytas). Landet slöt också ett bilateralt avtal med Cypern om att omplacera 58 personer och betalade 1,14 miljoner euro för resten av sin solidaritetsplikt (LRT). Det är små tal, men maskineriet fungerar.

Frankrike valde snabbhet framför granskning. Regeringen lade fram en bemyndigandelag för att anpassa fransk rätt genom ordonnanser, alltså regeringsbeslut med lagverkan, i stället för att låta parlamentet behandla pakten artikel för artikel (Vie publique). Le Monde rapporterade att jurister, handläggare och organisationer nu måste navigera mellan dekret, beslut och cirkulär: en "zon av rättslig osäkerhet".

Nederländerna lade egna nationella skärpningar ovanpå EU-kraven: permanenta asyltillstånd avskaffas och familjeåterförening stramas åt. IND, den nederländska migrationsmyndigheten, varnade för att den samlade arbetsbördan riskerar att överbelasta myndigheten. Landet saknar fortfarande omkring 23 000 mottagningsplatser, och 100 av 342 kommuner erbjuder inget boende alls (DutchNews).

Politiskt nej i genomförandets språkdräkt

Polen fick ett tillfälligt undantag på ett år från solidaritetsmekanismen för 2026. EU-kommissionen beviljade det eftersom Polen tar emot över en miljon ukrainska flyktingar och samtidigt möter styrd migration vid gränsen mot Belarus (Onet). Inrikesministeriet förklarade därefter att Polen "inte kommer att ta emot migranter från andra stater eller bära relaterade kostnader". Ett ettårigt undantag gavs därmed formen av ett permanent nej.

Berlin hävdar att pakten ska minska irreguljär sekundär migration, alltså rörelser vidare inom EU efter första ankomstlandet, och göra inre gränskontroller onödiga. Inrikesminister Alexander Dobrindt behåller ändå kontrollerna åtminstone till den 15 september 2026, utan att ange någon nivå för när de kan hävas. Bara tre av Tysklands sexton delstater vill inrätta mottagningscentrum för sekundär migration (Tagesschau).

Solidariteten späddes ut i förväg

Paktens bördefördelning skulle hindra frontlinjestater som Grekland och Italien från att ensamma bära asyltrycket. Lagtexten anger årliga golv: 30 000 omplaceringar och 600 miljoner euro i finansiella bidrag (Commission Q&A).

Medlemsländerna lovade mindre. Enligt Euronews slutade utfallet för 2026 på 21 000 omplaceringar och 420 miljoner euro. De faktiska siffrorna sjunker ytterligare när undantag som Polens räknas in.

Grekland antog sin genomförandelag den 9 juni (gr.euronews.com) och genomför redan screening och gränsförfaranden. Human Rights Watch varnade för att den oberoende övervakning som pakten kräver inte automatiskt når de platser där tvingande gränsmetoder används. Reglerna garanterar övervakare vid screeningpunkterna. De täcker inte vad som händer innan en person kommer in i systemet.

EU-kommissionen kan inleda överträdelseärenden och kräva in obetalda solidaritetsbidrag. Den kan inte driva asylkontor, bemanna gränsposter eller bygga mottagningsplatser. Polens undantag ska omprövas i december 2026. Det blir första prövningen av om solidaritetsplikten håller när den möter nationell politik.