EU driver returhubbar trots Albanienbakslag

EU:s migrationspolitik rör sig mot en mer centraliserad ordning för personer som fått avslag på sin asylansökan. Den föreslagna återvändandeförordningen, som nu förhandlas i trilog (slutförhandlingar mellan EU-kommissionen, Europaparlamentet och rådet), skulle ge medlemsländerna rätt att föra över avvisade personer till så kallade återvändandecenter i länder utanför EU. Den enda fungerande förebilden, Italiens center i Albanien, har hittills nått omkring 1,5 procent av sitt uttalade mål.

Två instrument, samma riktning

Återvändandeförordningen lades fram i mars 2025 och ska ersätta återvändandedirektivet från 2008, dagens EU-regler för att utvisa personer som saknar rätt att stanna. Direktivet satte miniminivåer men lämnade genomförandet till varje medlemsland, vilket i praktiken skapade 27 olika system. Den nya texten är en förordning och skulle därför gälla direkt och på samma sätt i hela EU, utan att först skrivas in i nationell lag (Solidar).

Kärnan finns i artikel 17, som skapar en rättslig grund för förvar på mark utanför EU (Verfassungsblog). Europaparlamentet stödde detta i mars 2026 med röstsiffrorna 389 mot 206 (Euronews). Trilogförhandlingarna bröt samman den 20 maj utan uppgörelse. Nästa runda är planerad till den 1 juni (NAMPA/AFP).

Sex dagar tidigare antog Europarådets samtliga 46 medlemsländer Chișinăuförklaringen. Europarådet är Europas människorättsorganisation och ska inte förväxlas med EU. Förklaringen ändrar inte Europakonventionen, men slår fast att konventionens skydd, däribland tortyrförbudet och rätten till familjeliv, inte automatiskt ska stoppa utvisningar när nationella domstolar redan har prövat riskerna (AP, BIICL). EU-kommissionen välkomnade båda spåren som förenliga med dess migrationsagenda (EU Perspectives). Förordningen bygger den praktiska modellen. Förklaringen minskar utrymmet för rättsliga invändningar mot den.

Vad Albanien faktiskt visar

Italiens förvar i Albanien är det enda exemplet som redan är i drift. Premiärminister Giorgia Meloni presenterade protokollet 2023 med målet att föra över 36 000 personer per år. I april 2026 hade Italiens nationella ombudsman, Garante nazionale, räknat till 192 personer som passerat anläggningarna. Av dem hade 56 utvisats (Pagella Politica). Även regeringens egen siffra, 536 överföringar, motsvarar 1,5 procent av årsmålet. Femårsbudgeten ligger på omkring 670 miljoner euro.

Den praktiska modellen är ännu svagare än utfallet antyder. Varje utvisning från de albanska centren kräver att personen först förs tillbaka till Italien, eftersom direktutvisning från albansk mark inte är juridiskt tillåten. Centren kortar alltså inte processen. De lägger till ett steg. Italienska domstolar stoppade upplägget i oktober 2024 med hänvisning till EU-rätten. Regeringen svarade med ett dekret som klassade om centren från asylprövningsplatser till förvar inför utvisning. Albaniens utrikesminister har sagt att protokollet inte kommer att förlängas efter 2030 (La Notizia Giornale).

Den verkliga flaskhalsen

I EU verkställs bara omkring 28 procent av besluten om återvändande. Det är den högsta nivån hittills, men innebär fortfarande att sju av tio personer som beordras lämna unionen inte gör det (Eurostat). Hindret är i första hand diplomatiskt: ursprungsländer vägrar att ta emot sina egna medborgare. Frankrike utfärdade omkring 156 000 återvändandebeslut 2025 och verkställde färre än 15 000 (Le Figaro). Tyskland utvisade 4 807 personer under första kvartalet 2026, en minskning med 22 procent jämfört med året före, trots att inrikesministern har gjort återvändandecenter till sin profilfråga (Stern).

Inget tredjeland har skrivit under ett avtal om att ta emot ett sådant center. Frankrike vill inte delta och hänvisar till konstitutionella hinder. Den franska senaten har bedömt att mekanismen "riskerar att underminera processuella garantier" samtidigt som den angriper fel problem (French Senate).

EU-domstolen har ännu inte avgjort om förvar utanför unionen är förenligt med EU-rätten. Ett förslag till avgörande från generaladvokaten i april, en juridisk rekommendation som inte är bindande för domstolen, öppnade principiellt för modellen men drog en tydlig gräns mellan Italiens nuvarande upplägg och det bredare system för återvändandecenter som förordningen skulle skapa (EU Law Analysis). Domen väntas senare i år och kan begränsa hela regelverket innan ett enda center öppnas.

Erfarenheten från Albanien visar en rättslig apparat som riktas mot fel flaskhals. Det avgörande problemet är fortfarande att få ursprungsländer att samarbeta, och där har läget inte förändrats.