EU-stöd pressas mot augustifrist

EU:s finansministrar drev två processer framåt i veckan. Den ena avgör om medlemsländer får ut pengar. Den andra avgör vem som på sikt ska kontrollera Europas finansiella regelverk.

Det akuta är godkännandet av reviderade återhämtningsplaner för nio medlemsländer, däribland Cypern, Litauen, Finland, Tyskland, Ungern och fyra andra (Cyprus Mail). Det mer långsiktiga och politiskt känsliga är att Irlands vice premiärminister Simon Harris, som ledde mötet under Irlands rådsordförandeskap, uppgav att han fått enhälligt stöd för att EU-länderna senast i oktober ska enas om en förhandlingsposition om mer centraliserad finansiell tillsyn i EU (RTÉ).

Kontraktet är godkänt. Pengarna är det inte.

EU:s facilitet för återhämtning och resiliens, RRF, fungerar mer som ett kontrakt än som en utbetalningsautomat. Ett land lämnar in en reformplan, EU-kommissionen och rådet godkänner den, och pengar betalas först ut när landet har uppnått konkreta delmål: antagit lagar, byggt institutioner eller genomfört projekt (EUR-Lex, ECA). När en reviderad plan godkänns ändras alltså vad landet har lovat att göra. Det frigör inte i sig några pengar.

Den skillnaden är central eftersom RRF nu är på väg att stängas. Alla återstående delmål måste vara uppfyllda senast den 31 augusti 2026. Ansökningar om utbetalning ska lämnas in senast den 30 september, och slutbetalningar ska göras före årsskiftet. Därefter försvinner outnyttjade medel permanent (European Parliament Research Service).

Cypern visar avståndet mellan ett godkännande i Bryssel och faktisk leverans hemma. Finansminister Makis Keravnos reste till Bryssel med en uppdaterad plan, men parlamentet i Nicosia måste fortfarande anta lagen som skapar ett nytt organ för företagsutveckling. Om en styrelse inte är utsedd före slutet av augusti riskerar landet att gå miste om omkring 50–69 miljoner euro i bidrag (Philenews).

Rumänien ingår inte bland de nio länder vars reviderade planer just godkänts, men landet visar vad som händer när problemet uppstår i större skala. Bukarest har redan förlorat omkring 500 miljoner euro efter en misslyckad utbetalningsansökan. Ytterligare 8,7 miljarder euro hänger nu på om parlamentet hinner anta nio återstående lagar före tidsfristen i slutet av augusti (Digi24, Romania Insider). I början av juni hade både Rumänien och Cypern fått mindre än hälften av sina delmål bedömda som uppfyllda (European Parliament Research Service).

Vem får avgifterna och makten?

Den andra processen kommer att leva vidare långt efter RRF:s slutdatum. Målet är i grunden enkelt: ett företag i ett EU-land ska lättare kunna ta in kapital från investerare i ett annat. I dag är Europas kapitalmarknader uppdelade i 27 nationella system, med egna tillsynsmyndigheter, egna regler och egna avgifter. Markets Integration and Supervision Package, MISP, är lagstiftningsförsöket att knyta ihop dem (Irish Presidency).

Principen har brett stöd. Konflikten gäller vem som ska utöva tillsynen. MISP kan flytta tillsynen över stora fondgrupper från nationella myndigheter till ESMA, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten i Paris, som samordnar värdepappersregleringen i EU (WealthBriefing). Då flyttas också tillsynsavgifterna, alltså de avgifter som finansbolag betalar till sin tillsynsmyndighet, från nationella budgetar till ESMA.

För bolag som emitterar värdepapper över gränserna och för större investerare skulle mindre fragmentering innebära lägre efterlevnadskostnader och bättre marknadsdata (European Parliament Research Service). För små finanscentrum är det ett direkt budgetproblem. Maltas finansinspektion, MFSA, redovisade förra året ett underskott på 1,3 miljoner euro på omkring 25,6 miljoner euro i tillsynsintäkter (The Shift News). Om ESMA tar över tillsynen över de största fondgrupperna går avgifterna till Paris, samtidigt som kostnaden för den nationella tillsyn som blir kvar inte försvinner. Luxemburgs CSSF, som övervakar en av Europas största fondindustrier, möter samma kalkyl från ett annat håll: myndigheten har skalan att hantera en förskjutning, men varje funktion som flyttas till Paris urholkar dess roll (CSSF).

Harris pekade ut oktober som månad för en gemensam position mellan regeringarna. Därefter kan förhandlingar med Europaparlamentet inledas om den slutliga lagen (Council). Tidsfristen visar om medlemsländerna accepterar byteshandeln: djupare kapitalmarknader i utbyte mot att tillsynsmakt flyttas från nationella huvudstäder till Paris.

Att godkänna EU-planer är den enklare delen. Att genomföra dem innebär att någon måste släppa ifrån sig pengar eller nationell kontroll. För återhämtningsfonderna har nio regeringar omkring sju veckor på sig att visa att de har levererat, annars försvinner pengarna. För den finansiella tillsynen ställde sig 27 regeringar denna vecka bakom integration, samtidigt som de håller fast vid de verktyg som gör marknaderna nationella. Den första processen har en hård tidsgräns. Den andra möter ett mer bestående hinder.