EU slopar tullar mot USA-tak på 15%

Före Trumps handelskrig betalade europeiska varor normalt 2-5 % i tull vid införsel till USA. Turnberryavtalet, som Europaparlamentets handelsutskott godkände den 2 juni, ändrar villkoren i grunden: EU avskaffar alla tullar på amerikanska industrivaror. I gengäld sätter USA ett tak på 15 % för europeisk export.

Avtalet låser fast en sämre handelsrelation. EU avstår sina tullar för att köpa ett tak som ligger tre till sex gånger högre än nivåerna före 2018. Resonemanget är defensivt: Trump hotade med 25 % eller mer, och 15 % var den mindre förlusten. Frågan är om den kalkylen håller.

Vad EU gick med på

Avtalet, som förhandlades fram mellan EU-kommissionens ordförande von der Leyen och Trump på hans golfanläggning i Skottland i juli 2025, omfattar de flesta industriprodukter. Amerikanska maskiner, elektronikvaror och kemikalier kommer in i EU utan tull. Europeiska motsvarigheter på väg till USA får en fast tull på 15 %. EU åtog sig också att köpa mer amerikansk flytande naturgas, LNG, och att uppmuntra europeiska investeringar i amerikansk industri, även om den exakta omfattningen av dessa löften fortfarande är omstridd.

Stål och aluminium står helt utanför. Där ligger USA:s tullar kvar på 50 % med hänvisning till nationell säkerhet, en juridisk mekanism som låter presidenten runda normala handelsregler genom att förklara import som ett hot mot försvaret (Europeiska unionens råd, 20 maj 2026).

Europaparlamentet lade till villkor. EU:s tullsänkningar börjar gälla först när Washington agerar först. Om metalltullarna på 50 % inte sänks före utgången av 2026 kan kommissionen stoppa hela upplägget. Avtalet löper under alla omständigheter ut vid slutet av 2029.

Handelsutskottets ordförande Bernd Lange kallade det "inte ett bra avtal". Tysklands förbundskansler Merz svarade att det var "det bästa som gick att uppnå". Båda kan ha rätt: avtalet är sämre än det som gällde tidigare, men ett fullt handelskrig skulle bli dyrare.

Var kostnaderna hamnar

Tyska biltillverkare drabbas hårdast. Biltullen höjs från 2,5 % till 15 %, en sexfaldig ökning. Tyskland exporterade omkring 409 000 fordon till USA 2025 (Stern). Center Automotive Research i Bochum bedömer att det kostar tysk bilproduktion omkring 2,5 miljarder euro per år (Handelsblatt).

Även inom sektorn slår kostnaden ojämnt. Porsche och Audi, som saknar fabriker i USA, får bära hela 15-procentstullen. BMW och Mercedes, som har amerikanska monteringsanläggningar, kan flytta produktion och undvika en del av kostnaden. Det skapar ett tyst tryck i avtalet: företag får starkare skäl att lägga mer tillverkning i USA, vilket gradvis tunnar ut Europas industriella bas.

Tyska industriföreträdare är ovanligt tydliga om skadan. BDI, Tysklands industriförbund som företräder landets största tillverkare, VDA, bilindustrins branschorganisation, och VDMA, maskinindustrins organisation, har alla varnat för att avtalet försvagar Europas konkurrenskraft utan att säkra tillräckliga amerikanska eftergifter. Ifo-institutet och IfW Kiel, två av Tysklands ledande ekonomiska forskningsinstitut, pekar på en varaktig strukturell nackdel för exportföretag som är beroende av USA-marknaden.

En enkelriktad gata

Amerikanska producenter får tullfri tillgång till EU:s marknad med 450 miljoner invånare. Europeiska producenter betalar 15 % för att nå den amerikanska. För stål och aluminium är nivån 50 %.

Europeiska exportörer av livsmedel och drycker möter samma mur. Franskt vin, italienska specialprodukter och irländsk whiskey omfattas av hela 15-procentstullen utan någon väg till undantag. Jordbrukshandeln ingick helt enkelt inte i förhandlingen. Amerikanska jordbruksprodukter får förbättrat tillträde till EU, medan europeiska livsmedel till USA inte får något motsvarande tillbaka.

Det verkliga testet kommer i december. Washington har sju månader på sig att sänka metalltullarna på 50 %, annars kan EU stoppa sina eftergifter. Men hävstången är osäker. Redan i början av maj talade Trump om 25 % i biltullar, alltså över avtalets eget tak. Om kommissionen aktiverar stoppklausulen riskerar den just den upptrappning som avtalet skulle förhindra. EU:s enda trovärdiga utträdeshot är samtidigt det resultat unionen helst vill undvika, och avtalets hållbarhet bygger på att ingen prövar den gränsen.