EU satsar 50 miljarder euro på vätgas

EU:s vätgasplan bygger på att tung industri ska kunna byta bort kol, olja och fossil gas utan att produktionen flyttar. Den 20 maj godkände EU-kommissionen ett tyskt statsstödsprogram på 1,3 miljarder euro för förnybar vätgas (Brusselstimes, Politiken). Samtidigt har nederländska och tyska nätoperatörer undertecknat ett gemensamt utvecklingsavtal om en gränsöverskridande korridor som ska vara i drift 2031. I norra, södra och centrala Europa styrs nu tiotals miljarder euro mot ett sammanhängande nät för grön vätgas. Problemet är att grön vätgas fortfarande kostar tre till fem gånger mer än det fossila alternativet, samtidigt som projekt läggs ned snabbare än nya når byggstart.

Fyra ledningar, en kund

Danmark planerar att leda grön vätgas söderut genom Danish Hydrogen Backbone. SoutH2-korridoren ska föra leveranser från Nordafrika via Italien till Österrike och Tyskland. Spaniens undervattensledning BarMar mellan Barcelona och Marseille siktar på start 2032. Nederländerna försöker samtidigt göra Rotterdam till importnav för nordvästra Europa.

Alla fyra korridorer pekar mot samma kund: den tyska basindustrin. Tyskland räknar med ett behov på 2,6 till 3,6 miljoner ton vätgas per år 2030 för stål, kemi och raffinaderier, och räknar själv med att behöva importera 50 till 70 procent av volymen. Danmarks planerade leveranser på 78 000 ton per år skulle täcka ungefär 2 till 3 procent av den efterfrågan.

Vem tar kostnadsgapet

Grön vätgas, som framställs genom att vatten spjälkas med förnybar el, kostar i dag 4,50 till 8,50 euro per kilo i Europa, beroende på plats och elpris. Grå vätgas, som görs av naturgas, kostar omkring 1,50 euro per kilo. Skillnaden är inte bara en uppstartsfråga. Elen står för upp till 60 procent av produktionskostnaden för grön vätgas, och Europas elpriser ligger strukturellt högre än vad konkurrenskraften kräver.

Staterna täcker mellanskillnaden med subventioner. Det tyska programmet betalar producenter ett fast belopp per kilo, mellan 0,44 och 3,49 euro, i upp till tio år. Den större offentliga risken ligger i själva ledningarna. Tysklands kärnnät för vätgas kan få en total systemkostnad på nästan 50 miljarder euro när finansiering och drift räknas in, ytterst garanterad genom nätavgifter och offentliga medel. Om användningen blir låg har staten lovat att täcka minst 76 procent av underskottet fram till 2055. Det kan lämna skattebetalarna med en nota på 34,7 miljarder euro.

Nederländerna möter samma mönster i mindre skala. Kostnadsbedömningen för nätet har på två år stigit från 1,5 miljarder till 3,8 miljarder euro. Spanien har avsatt 2,8 miljarder euro i offentligt stöd, men har bara 30 MW elektrolyskapacitet i drift mot ett mål på 12 GW till 2030.

Köpare och utvecklare drar sig redan ur

Omkring 60 större projekt för grön vätgas lades ned globalt 2025, med en samlad kapacitet på 4,9 miljoner ton per år. Iberdrola sänkte sina vätgasmål för 2030 med två tredjedelar. Shell och Equinor stoppade båda projekt i Norge. Flaskhalsen har flyttat till efterfrågan: Europa kan tillverka 13,1 GW elektrolysörer per år, men hittar inte tillräckligt många köpare som vill betala tre till fem gånger det fossila priset.

Tysklands egna siffror visar hur långt verkligheten ligger från målen. Det nationella målet är 10 GW elektrolyskapacitet till 2030. I dag är bara 955 MW installerat, mindre än 10 procent.

En ändring i EU-reglerna kommer att öka kostnadsgapet ytterligare. Från 2030 måste producenter av grön vätgas matcha sin elförbrukning med förnybar elproduktion timme för timme, i stället för månadsvis. CE Delft bedömer att detta höjer produktionskostnaderna med omkring 27,5 procent. Regeln har en tydlig logik: utan den skulle elektrolysörer kunna förbruka befintlig grön el och därmed pressa elsystemet tillbaka mot fossil produktion. Men den gör kalkylen svårare.

Europa bygger vätgasledningar med antagandet att kostnaderna ska falla och att köparna ska komma. Båda delarna kan inträffa. Om vätgasens inlärningskurva blir långsammare än solpanelernas blir den praktiska frågan hur länge skattebetalarna ska finansiera skillnaden.