Elnäten kräver 100 miljarder euro årligen

EU:s energipolitik har fått ett allt tydligare genomförandeproblem: unionen kräver mer förnybar el, men har inte skapat motsvarande krav på elnäten som ska bära den. Greklands finansminister Kyriakos Pierrakakis, som också leder Eurogruppen, forumet där euroländernas finansministrar samordnar den ekonomiska politiken, varnade förra veckan för att ny press från energi och inflation är "den största omedelbara risken för den europeiska ekonomin" (Capital.gr). Han efterlyste en gemensam europeisk energistrategi, fler sammankopplingar och snabbare utbyggnad av förnybar energi.

Problemet ligger i konstruktionen. EU har gjort produktionen bindande, men behandlar nätkapaciteten som ett nationellt ansvar.

Bindande mål, frivilliga ledningar

EU-rätten kräver att medlemsländerna hämtar minst 42,5 % av energin från förnybara källor till 2030 (Europeiska kommissionen). Målet är rättsligt bindande. Länder som missar det kan dras inför överträdelseförfaranden. För elnäten finns ingen motsvarande skyldighet. Europaparlamentets utredningstjänst konstaterar att det saknas en "centraliserad skyldighet på EU-nivå för nätinvesteringar" (EPRS). Varje medlemsland avgör i praktiken själv hur mycket som ska investeras.

Följden är en flaskhals över hela kontinenten. Tyskland, Nederländerna, Finland och Tjeckien når samtidigt fysiska kapacitetsgränser i elnäten och kan inte ansluta nya sol-, vind- eller batteriprojekt i den takt som planeras (Clean Energy Wire). 40 % av EU:s distributionsnät är äldre än 40 år (Europeiska kommissionen).

Behovet uppskattas till 65-100 miljarder euro per år fram till 2030, både för lokala distributionsnät och gränsöverskridande transmissionsledningar (IEEFA). EU:s viktigaste stöd för sådana gränsöverskridande projekt, Fonden för ett sammanlänkat Europa, bidrar med mindre än 830 miljoner euro per år (CINEA). Det täcker under 1 % av det beräknade behovet. Europeiska revisionsrätten påpekar dessutom att EU inte ens kan följa upp medlemsländernas faktiska nätinvesteringar på ett tillförlitligt sätt (ECA).

Ett testfall på 3 miljarder euro

Det projekt som Pierrakakis kallar "win-win", Great Sea Interconnector, visar hur låsningen ser ut i praktiken. GSI är en undervattenskabel på 1 000 megawatt, ungefär 900 kilometer lång, som ska koppla ihop Kreta och Cypern. Kostnaden beräknades 2022 till 1,57 miljarder euro. Nu ligger den på omkring 3 miljarder euro, en ökning med 90 % (Columbia Emerging Markets Review).

För Cypern löser kabeln ett geografiskt grundproblem. Landet är EU:s enda medlemsstat utan anslutning till det kontinentala elnätet och producerar all el lokalt med importerat bränsle. Elpriserna för företag och andra icke-hushåll nådde 24,29 euro per 100 kWh i slutet av 2025, näst högst i EU, jämfört med ett EU-snitt på 18,37 euro (Philenews). EU:s energikommissionär har sagt att GSI skulle sänka priserna i grunden (Politis).

Finansieringen är däremot inte löst. EU har utlovat 657 miljoner euro via Fonden för ett sammanlänkat Europa (Euronews). Europeiska investeringsbanken prövar ett möjligt lån på 1 miljard euro, med besked väntat i slutet av 2026. Omkring 63 % av de återstående kostnaderna skulle hamna hos cypriotiska elkunder via elräkningarna (Columbia Emerging Markets Review). Kabeltillverkaren Nexans har signalerat leverans tidigast i slutet av 2029.

Lösningen som ännu inte finns

EU-kommissionen lade i december 2025 fram ett europeiskt elnätspaket. Förslaget skulle införa bindande tidsfrister för nätanslutningar och kräva att transmissionsnätsoperatörer, alltså bolagen som driver de nationella stamnäten, öronmärker 25 % av intäkterna från flaskhalsavgifter till nya projekt. Sådana avgifter uppstår när gränsöverskridande elledningar är överbelastade (Florence School of Regulation). I nästa långtidsbudget för EU, 2028-2034, föreslås energiinfrastrukturstödet femdubblas till omkring 30 miljarder euro (GLOBSEC).

Inget av förslagen är antaget. Energilagstiftning tar normalt två till fyra år genom rådet och Europaparlamentet. Kostnaderna som Pierrakakis varnar för syns redan i hans eget land. Naturgaspriserna i Aten steg med 21,3 % efter Mellanösternkrisen och drev den grekiska inflationen mot 3,7 % (Euronews, Ot.gr).

Den inflationen äter upp nominella löneökningar, alltså lönepåslag innan prisökningar räknas bort. I Grekland, där löneandelen av BNP fortfarande hör till EU:s lägsta, räcker även måttlig energidriven inflation för att pressa hushållen bakåt. De förnybara målen gäller redan. Elnätsreglerna som ska göra dem möjliga ligger fortfarande på förhandlingsbordet i Bryssel.