Sommarflödet i Europas 12 storfloder rekordlågt

När en flod blir grund måste en lastpråm lämna en del av lasten på kajen för att skrovet ska gå fritt från botten. I somras föll den sammanlagda vattenföringen i tolv stora europeiska floder till den lägsta nivån i en modellserie som börjar 1992, enligt EU:s klimattjänst Copernicus. Samtidigt klassades värmebelastningen som ”mycket stark” på 52 procent av Europas landyta någon gång under sommaren (Copernicus). Båda siffrorna är användbara, men de mäter mer avgränsade saker än en första läsning antyder.

Så mäts låg vattenföring

Hydrologer mäter vattenföringen: hur många kubikmeter vatten som passerar en viss punkt varje sekund (ECMWF). Tänk på en trädgårdsslang. Vattenföringen visar hur kraftigt vattnet strömmar, inte hur mycket vatten som finns i slangen.

Copernicus utgick från datorsimuleringar framtagna av European Flood Awareness System. För var och en av de tolv floderna beräknade Copernicus den genomsnittliga vattenföringen under sommaren vid utloppet, där floden når sitt slut. Därefter adderades de tolv genomsnittsvärdena (Copernicus).

Resultatet är ett samlat mått på vattenföringen vid de stora flodernas utlopp, jämfört med alla tidigare somrar i serien. Det är en modellbaserad summa för just dessa utlopp. Den räknar inte allt vatten som rört sig över kontinenten under hela sommaren.

Samma bedömning visade rekordlåga eller nästan rekordlåga flöden i Rhen, Donau, Po, Loire, Rhône och Seine (Copernicus). Flera av floderna trafikeras av godsfartyg, och då får vattenföringen ekonomiska följder. En pråm som måste lastas lättare har kvar samma besättning och förbrukar ungefär lika mycket bränsle. Därmed blir varje ton gods dyrare att frakta.

En värmekarta över marken, inte människorna

Värmesiffran mäter något annat: hur svårt kroppen skulle ha att göra sig av med värme utomhus. En blåsig eftermiddag i skuggan och en stilla, fuktig dag i direkt sol kan ge samma utslag på termometern men kännas helt olika.

Universal Thermal Climate Index, eller UTCI, fångar den skillnaden. Indexet väger samman luftfuktighet, vind och solens strålningsvärme med lufttemperaturen för att uppskatta kroppens faktiska värmebelastning. På den skalan börjar ”mycket stark värmestress” vid 38 °C. Det är en modellerad nivå för kroppens belastning, inte en temperatur som någon har mätt med termometer (Copernicus).

För att skapa kartan behöll Copernicus bara sommarens högsta värde för varje del av landytan. Värdena hämtades från ERA5-HEAT, en datormodell som rekonstruerar tidigare väderförhållanden. Siffran visar hur stor del av landytan som nådde den nivån som mest. Den säger inte hur stor andel av Europas befolkning som upplevde den, eller hur många timmar värmen varade.

Säsongsmedelvärdena visar en annan bild. I september rapporterade Copernicus att en avgränsad region i Västeuropa hade sin varmaste sommar i mätserien, med 21,69 °C, medan Europa som helhet hade den tredje varmaste sommaren (Copernicus augustibulletin). Ett medelvärde väger samman kyliga och varma perioder över en stor yta. Det kan därför hamna nära toppen av rankningen utan att slå rekord. Kartan över sommarens högsta värden fångar de värmetoppar som medelvärdet jämnar ut.

Flodernas samlade vattenföring har den tydligaste kopplingen till vardagslivet. Mätt vid utloppet hade Europas stora floder lägre vattenföring i somras än under någon annan sommar sedan 1992, enligt Copernicus (Copernicus). Allt som är beroende av dem, från pråmtrafiken till åkrar som bevattnas med flodvatten, fick klara sig med mindre.