Europol saknar makt att radera

Nio europeiska länder, en samordnad insats och en lista med omkring 4 340 webbadresser kopplade till våldsbejakande extremistiskt innehåll. Europols insats mot nätverket The Com, som presenterades i veckan, gav en tydlig rubrik: tusentals skadliga sajter hade slagits ut. Det är mer än vad den offentliga dokumentationen visar. Siffran gäller adresser som anmälts för borttagning, inte länkar som bekräftats borttagna. Ingen källa anger vilka plattformar som fick anmälningarna, hur många som följde dem eller hur snabbt de agerade (SC World, Iefimerida).

Den skillnaden säger mycket om gränserna för EU:s digitala brottsbekämpning.

Europol kan flagga. Det kan inte beordra.

Europol är en samordnande myndighet. Den för samman utredare, sammanställer mållistor och gör analyser. Den kan inte utfärda bindande beslut om att plattformar ska radera innehåll. I den här insatsen arbetade Europols EU Internet Referral Unit tillsammans med spanska CITCO, Spaniens underrättelsecentrum för terrorism och organiserad brottslighet. De tog emot webbadresser från polis i Belgien, Finland, Ungern, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien och Sverige, rensade bort dubbletter och skickade vidare en samlad lista (Il Metropolitano, Origo).

Europol kan flagga. Nationella myndigheter kan besluta. Om innehållet räknas som terroristmaterial kan regeringar kräva borttagning inom en timme enligt EU:s förordning om terrorisminnehåll online (TCO Regulation). Om det gäller sexuella övergrepp mot barn eller uppvigling blir nationell straffrätt tillämplig. Digital Services Act, EU:s stora plattformsförordning, kräver system för anmälan och åtgärd hos plattformar som verkar i unionen (DSA). Men i den offentliga redovisningen av insatsen framgår inte vilken rättslig väg som användes för vilka adresser, eller om några bindande beslut alls fattades.

The Com är varken en enskild webbplats eller en organisation. Det är ett löst nätbaserat ekosystem där våld, tvång och förnedring fungerar som social valuta. The Guardians granskning av 764-nätverket, en gren av The Com, beskriver en "gamification of harm", där utpressning, övergrepp mot minderåriga och våldsinstruktioner blir statusmarkörer (The Guardian). I Europols 2026 Terrorism Situation and Trend Report klassas nätverket som nihilistisk våldsbejakande extremism: metoderna är digitala, men slutpunkten är exploatering och ibland fysiskt våld (Europol TE-SAT 2026).

Det anmälda materialet omfattade innehåll som främjade självskador och självmord, sexuella övergrepp mot barn, sprängämnesmanualer och instruktioner för trakasserier. Allvaret är inte oklart. Det oklara är vad som faktiskt verkställdes.

Skillnaden mellan en anmälan och ett beslag

Den nederländska dokumentationen visar glappet tydligast. Parallellt med Europols anmälningsinsats drev nederländsk polis i Zeeland-West-Brabant en separat brottsutredning. Den 21 juli genomfördes husrannsakningar i Steenbergen, Rotterdam och Amsterdam. Polisen beslagtog servrar som användes av den pornografiska sajten Motherless, med hänvisning till misstänkt material om sexuella övergrepp mot barn. Myndigheterna tog alltså kontroll över infrastruktur, inte bara över länkar (Politie, NU.nl). Separat har nederländska myndigheter redovisat ett brottmål kopplat till 764/The Com, där en misstänkt sitter frihetsberövad. Det bekräftar att polisen driver ärenden mot nätverket, inte bara skickar anmälningar (Politie).

Kontrasten spelar roll över nationsgränserna, eftersom verkställighetsförmågan är ojämn. Vissa deltagande länder har namngivna utredningar och pågående lagföring. Andra syns i Europols pressmeddelande utan någon tydlig nationell uppföljning. Kostnaden för den ojämnheten faller först på barnen och offren i nätverket, därefter på de nationella polismyndigheter som har mindre resurser, och till sist på allmänheten, som inte kan se var EU:s verktyg faktiskt får effekt.

Den saknade siffran för borttagning

En studie i Cambridge European Law Open argumenterar för att EU i ökande grad låter plattformar bära delar av verkställigheten, vilket väcker frågor om grundläggande rättigheter när privata aktörer utför uppgifter som liknar myndighetsutövning. I det här fallet är bristen på insyn den skarpare invändningen. Materialet som anmäldes var allvarligt. Frågan är om insatsen gav mätbara resultat eller främst ett pressmeddelande.

Europols verkliga värde ligger i att skapa friktion: att tvinga ett decentraliserat nätverk att omgruppera, visa vart det flyttar när länkar flaggas och ge polisen nya utredningsspår. Det är värt att göra. Men Europol, de deltagande länderna och plattformarna som tog emot 4 340 anmälningar behöver redovisa det grundläggande: hur många webbadresser togs bort, med stöd av vilken rättslig befogenhet, och vad hände med barnen i nätverket? Tills de siffrorna publiceras har Europol visat aktivitet, inte effekt.