Finland öppnar för slutförvar

I varje kärnreaktor ligger små keramiska uranpellets packade i metallrör och producerar el. När bränslet är förbrukat är stavarna fortfarande starkt radioaktiva och så heta att de först måste kylas i bassänger under flera år. Alla länder som använder kärnkraft har därför samma grundproblem: det använda bränslet måste någon gång bort från tillfälliga lager och in i ett system som kan hålla längre än mänskliga institutioner. Länge har det varit ett löfte. Finland har nu gjort det till ett tillståndsprövat projekt.

Den finländska regeringen har beviljat Posiva Oy drifttillstånd för en anläggning för slutförvaring av använt kärnbränsle vid Olkiluoto, efter att Strålsäkerhetscentralen STUK lämnat en positiv säkerhetsbedömning. Anläggningen, Onkalo, har planerats i årtionden. Finland gav bygglov 2015, och Posiva lämnade in sin ansökan om drifttillstånd i slutet av 2021. Myndigheternas besked innebär inte att den första kapseln sänks ned i berget omedelbart. Driftsättning och tester återstår. Men skillnaden mellan ett godkänt driftsystem och fortsatt diskussion om huruvida ett sådant system alls ska prövas är stor.

Att täta en källare som ingen ska kunna inspektera

Bilden av ett bergrum med en låst port leder fel. Onkalo fungerar snarare som en extremt försiktig tätning av en källare som ingen i framtiden ska behöva kontrollera: flera skyddslager, där varje lager ska kunna ta över om ett annat försvagas.

Det använda bränslet försluts först i en insats av gjutjärn, omsluten av ett kopparhölje. Kapseln placeras sedan i ett hål med bentonitlera, en lera som sväller när den kommer i kontakt med vatten och bildar en tät barriär mot grundvatten. Tunnlarna fylls igen, och hela systemet ligger ungefär 400 till 450 meter ned i stabil berggrund (IAEA Bulletin, Posiva). Ingen enskild barriär behöver vara felfri. STUK bedömer den samlade funktionen.

Metoden kallas KBS-3 och har utvecklats gemensamt i de finländska och svenska kärnavfallsprogrammen under flera årtionden (SKB). Det som skiljer Onkalo från ett forskningsprojekt är att en industriell kedja nu är på väg mot hantering av kommersiellt använt kärnbränsle. IAEA har beskrivit det finländska programmet som ett av de mest långt framskridna i världen.

Ett riktmärke Europa inte kan bortse från

Onkalo ska bara ta emot finländskt använt kärnbränsle. Finländsk lag tillåter inte import av utländskt kärnavfall. Ändå påverkar beslutet den europeiska kärnkraftsdebatten. Kärnkraft har återkommit på dagordningen genom klimatpolitiken och energisäkerheten, samtidigt som avfallsfrågan länge har varit det starkaste politiska motargumentet. Förespråkare kan nu peka på en tillståndsgiven anläggning, inte bara på en teknisk princip.

Sverige ligger närmast efter. Regeringen godkände SKB:s slutförvarsplan 2022 med samma KBS-3-metod, även om bygget i Forsmark fortfarande kräver platsanknutna prövningar från Strålsäkerhetsmyndigheten.

Frankrikes Cigéo-projekt hanterar ett annat slags problem. Frankrike upparbetar använt kärnbränsle, det vill säga skiljer ut material som kan användas på nytt och lämnar efter sig annat högaktivt avfall. Projektet uppges kosta 33,36 miljarder euro över 151 år och möter fortfarande lokalt motstånd.

Polen och Italien visar kontrasten tydligare. Polen förbereder sitt första kärnkraftverk, med målet att gjuta den första betongen 2028, men det finns få tydliga belägg för en lika utvecklad plan för slutförvar. Italien stängde sina reaktorer för flera årtionden sedan och diskuterar nu en återgång till kärnkraft, samtidigt som gammalt avfall fortfarande ligger i tillfälliga lager. Nya kärnkraftslöften i Europa väger annorlunda när ett land redan har tagit sig an den sista delen av kedjan.

Vad tillståndet inte kan garantera

Ett slutförvar måste fungera längre än de samhällen som beslutar om det. Forskare modellerar hur vatten, metall, lera och berg samverkar över tiotusentals och hundratusentals år. Kan koppar korrodera snabbare än beräknat? Kan en framtida istid pressa ned landmassan och förändra grundvattnets rörelser och kemi ovanför tunnlarna? Sådana frågor är fortfarande öppna (STUK, IAEA Bulletin). Ett tillstånd är den starkaste tillit en modern stat kan ge. Det är inte ett bevis för hela den tid då avfallet är farligt.

En trovärdig avfallslösning gör inte heller kärnkraft billig eller snabb att bygga. Den svenska diskussionen om statligt stöd och riskdelning för nya reaktorer visar att finansieringen är en separat konflikt. Finland har inte löst kärnkraftens ekonomi. Landet har däremot visat hur en avfallsväg ser ut när staten håller fast vid den i årtionden. För ett Europa som diskuterar kärnkraftens återkomst kan den institutionella uthålligheten väga tyngre än ännu ett reaktorbesked.