Fem allierade stoppar 0.25%-krav för Ukraina

I slutet av april föreslog Natos generalsekreterare Mark Rutte att varje medlemsland årligen skulle avsätta minst 0,25 % av BNP till Ukrainas militära försvar. Fem länder blockerade förslaget: Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Kanada. Den 20 maj medgav Rutte att planen "will not get unanimity, so it will not work". Förslaget är därmed borta, men det visar tydligt var sprickorna i alliansen går.

Skillnaden mellan frontlinjestater och tryggare huvudstäder

Om alla 32 allierade hade följt golvet skulle det årliga stödet till Ukraina ha landat på omkring 143 miljarder dollar, nästan tre gånger mer än de 45 miljarder dollar som betalades ut under 2025. De länder som stoppade förslaget är i huvudsak de som bidrar minst i förhållande till sina ekonomier. Frankrikes samlade militära stöd sedan 2022 motsvarar omkring 0,3 % av BNP under hela kriget. Storbritanniens nivå framåt, med Starmers löfte om 3 miljarder pund per år, motsvarar ungefär 0,1 %. Italien ligger ännu lägre.

De länder som stödde golvet ligger redan över nivån. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Nederländerna, Danmark och Norge stod bakom förslaget (The Telegraph, Natos utskrift, 21 maj). Estland lägger 5 % av BNP på försvaret totalt och drev målet om 0,25 % flera år innan Rutte tog upp det. Polen avsätter 4,8 %. Frontlinjestaterna lägger riktiga pengar därför att de bedömer hotet som nära.

Vid utrikesministermötet i Helsingborg sade Rutte öppet att sex eller sju länder bär tyngden. Resten gör det inte.

Fem nej, fem olika kalkyler

Frankrike bygger en alternativ säkerhetsstruktur. Macrons doktrin om "dissuasion avancée" från mars 2026 utvidgar franskt kärnvapensamarbete till åtta allierade stater, utan att Paris lämnar ifrån sig beslutet om avfyrning. Frankrike föredrar EU:s lån på 90 miljarder euro till Ukraina, godkänt i april, eftersom EU-instrument ger Paris större inflytande än bindande Natokrav. Budgetunderskottet ger politiskt utrymme att säga nej: 5,1 % av BNP, klart över Maastrichttaket, alltså EU-regeln om att underskott bör hållas under 3 %. Samtidigt valde Frankrike att inte aktivera den undantagsklausul för upprustning som 17 andra medlemsländer har använt för att hålla försvarsutgifter utanför samma finanspolitiska regler. Begränsningen är selektiv.

Storbritannien satt fast på ett annat sätt. Under samma period som Starmerregeringen blockerade Ukrainagolvet lättade den på sanktionerna mot diesel och flygbränsle med ryskt ursprung genom en General Trade Licence. Licensen var ett krissvar på stängningen av Hormuzsundet och är formellt "indefinite". Oppositionsledaren Badenoch fångade motsägelsen i parlamentet: "Why is oil from Russia acceptable, but oil from Aberdeen is not?" Londons faktiska Ukrainastöd ligger långt under den 0,25-procentsnivå som regeringen inte ville ställa sig bakom.

Italien gjorde stödfrågan till förhandlingsvaluta. Meloni kopplade Italiens deltagande i SAFE, EU:s nya låneprogram för försvar som låter medlemsländer låna gemensamt för att köpa vapen, till att Bryssel skulle ge henne flexibilitet kring energipriser. Hennes egen försvarsminister, Crosetto, pressade offentligt finansdepartementet att acceptera programmet på dess egna villkor.

Tyskland, som fick beröm av Rutte, står i ett otydligare mellanläge. Berlin planerar 11,6 miljarder euro till Ukraina 2027, ungefär 0,26 % av BNP. Men budgetbanan faller till 8,5 miljarder euro 2028, alltså under den nivå Rutte föreslog. Berömmet gäller dagens beteende, inte ett bindande åtagande.

Utvägen

EU:s lån på 90 miljarder euro skapar en bokföringsmässig gråzon. Av den första delen är 28,3 miljarder euro öronmärkta för militära behov, med första utbetalningen väntad i juni. EU-länder kan med viss rimlighet hävda att deras andel av gemensam europeisk upplåning är Ukrainastöd. Kostnaden flyttas då från nationella försvarsbudgetar till EU:s balansräkning. Det var just den flexibiliteten Ruttes golv skulle stänga.

Natos toppmöte i Ankara den 7–8 juli ställs därmed inför en fråga som alliansen helst inte vill diskutera offentligt: kan Nato fungera som en kollektiv säkerhetsgaranti när flera av de största medlemmarna systematiskt lägger mindre pengar på det hot som de minsta medlemmarna lever med varje dag? Rutte kan försöka med en mjukare version, ett frivilligt löfte eller ett politiskt förankrat mål utan krav på enhällighet. Underlaget finns redan. Frontlinjestaterna ber inte längre artigt.