Fem EU-länder sätter returfrist

Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Grekland möttes i Köpenhamn den 4 september och presenterade en gemensam modell för att skicka avvisade asylsökande till anläggningar utanför EU. Målet är att de första överföringarna ska kunna ske före utgången av 2027. De fem regeringarna beskrev uppgörelsen som ett genombrott. Men den avgörande parten i varje sådan lösning, landet som faktiskt ska ta emot personerna, har inte undertecknat något, inte namngivits offentligt och inte bekräftat några villkor (Euractiv, WCAX/AP).

Som vi rapporterade i torsdags har de fem ministrarna samordnat sig sedan augusti. Köpenhamnsmötet flyttade frågan från politisk paroll till gemensamma arbetsprinciper. Det flyttade den däremot inte hela vägen till ett fungerande center.

Tre principer, inga adresser

Den överenskomna ramen bygger på tre löften: centren ska minska irreguljär migration och försvaga smugglarnätverk, de ska följa EU-rätten, internationella åtaganden och mänskliga rättigheter, och de ska också vara till nytta för värdlandet (Berlingske, Kleine Zeitung). Den nederländska delegationen beskrev de planerade anläggningarna som öppna center där de boende ska kunna leva och arbeta, inte som förvar (NRC).

Ministrarna talade samtidigt i tidsfrister. Danmarks minister Morten Bødskov sade att Danmark räknar med att vara redo för de första överföringarna före utgången av 2027. Tysklands Alexander Dobrindt vill ha ett avtal redan i år. Österrikes Gerhard Karner vill att minst ett värdland ska vara klart före slutet av 2026 (UIM Denmark, DW, Heute). Ingen av dessa tidsplaner vilar ännu på ett färdigt diplomatiskt avtal. Rwanda har bekräftat att en delegation från de fem länderna besökt landet och att förhandlingar pågår, men har inte angett någon tidtabell (Euractiv). Uganda har nämnts som ett tänkbart alternativ i medieuppgifter, men inte bekräftats offentligt. EU-kommissionen deltog i Köpenhamn som observatör, inte som förhandlare. Bryssel följer processen, men den politiska och diplomatiska risken ligger hos huvudstäderna (EC Audiovisual).

Lagen tillåter överföringar, men inte ansvarsfrihet

Centren skulle bygga på EU:s nya återvändandeförordning, som Europaparlamentet, EU:s direktvalda lagstiftande församling, godkände tidigare i år. Förordningen skapar en ny möjlighet: en person med ett verkställbart återvändandebeslut kan skickas till ett tredjeland även utan anknytning dit. Villkoren är att mottagarlandet formellt har gått med på det och att landet uppfyller krav på mänskliga rättigheter (European Parliament, SWP). Förordningen måste fortfarande godkännas formellt av medlemsländernas regeringar i rådet, där EU-ministrar röstar om lagstiftning. Det väntas ske i höst (Euronews).

Att fysiskt flytta en person utanför EU:s territorium innebär dock inte att den sändande staten blir fri från sina skyldigheter enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna eller Europakonventionen (SWP, EU Migration Law Blog). Inget avtal anger ännu vem som ska ha det rättsliga ansvaret, vem som ska hantera fortsatt återvändande om ursprungslandet fortfarande vägrar ta emot personen, eller vad som händer om värdlandet bryter mot skyddsreglerna. Bødskov sade att IOM och UNHCR skulle övervaka centren. AP konstaterade att UNHCR inte hade fått några detaljer, medan IOM uppgav att samtalen fortfarande var sonderande (WCAX/AP).

Danmark har dessutom ett särskilt juridiskt problem. Landets långvariga rättsliga undantag från delar av EU-samarbetet innebär att Danmark kan stödja modellen politiskt, men måste ta ett separat rättsligt steg innan återvändandeförordningen kan användas. Det är ett hinder som de övriga fyra länderna i gruppen inte har (European Parliament Denmark).

Tidigare försök visar avståndet

Politiken svarar mot ett konkret problem. Enligt Eurostat utfärdade EU-länderna 2024 453 000 beslut om att lämna unionen, men genomförde bara 110 000 återvändanden till länder utanför EU. Kommissionens egen bedömning anger återvändandegraden 2025 till 28 %, den högsta nivån på ett decennium, men fortfarande en nivå där nästan tre av fyra personer med beslut om att lämna EU blev kvar (EPRS).

Närliggande exempel visar samtidigt hur stort avståndet är mellan politisk ambition och faktisk drift. Italiens lösning med Albanien har lett till omkring 500 överföringar sedan anläggningen gjordes om till återvändandecenter i mars 2025. Det ska jämföras med det ursprungliga målet på 3 000 personer per månad (Euronews, Pagella Politica). Storbritanniens Rwandaordning gav fyra frivilliga överföringar innan den övergavs efter att Högsta domstolen funnit en verklig risk för refoulement, alltså att människor skickas vidare till fara. Amnesty International har varnat för att center i Rwanda eller Uganda riskerar att bli "grymma svarta hål", med hänvisning till båda ländernas dokumenterade situation för mänskliga rättigheter (Amnesty).

Frankrike och Spanien visar också gränsen för stödet bland större EU-länder. Emmanuel Macron har kallat lagstiftningen ineffektiv och oförenlig med europeiska värderingar. Spaniens Pedro Sánchez avfärdade externa återvändandecenter som ett "trampantojo", en synvilla där formen döljer bristen på innehåll (Le Monde, Euronews Spain).

De fem regeringarna har nu en modell, en tidsplan och en uppsättning principer. De saknar fortfarande ett villigt värdland, en finansieringsplan, ett övervakningssystem och regler som prövats i domstol. Utan detta är Köpenhamnsmodellen fortfarande ett förhandlingsunderlag.