Fem regeringar prövar Uganda-spår

Fem europeiska regeringar vill flytta delar av migrationskontrollen utanför EU:s territorium. I den politiska retoriken presenteras det som ett samlat och långtgående grepp om både asylprövning och återvändande. I praktiken handlar det hittills om något smalare: centrum utanför EU för personer som redan har fått avslag och saknar rätt att stanna.

Österrikes inrikesminister Gerhard Karner och Danmarks migrationsminister Morten Bødskov möttes i Wien förra veckan och beskrev arbetet som ett gemensamt projekt med stöd av Tyskland, Nederländerna och Grekland (OTS/BMI). Tyskland och Nederländerna ger initiativet tyngd från två stora EU-länder. Grekland, som ligger vid unionens mest utsatta sydöstra gräns, ger det en frontlinjeprofil som Wien och Köpenhamn inte kan skapa själva.

Vad Köpenhamn faktiskt ska diskutera

Danmarks migrationsministerium uppger att Bødskov den 4 september ska samla ministrar från de fem länderna i Köpenhamn för att diskutera återvändandecentrum utanför EU för personer som redan har nekats skydd och inte har laglig rätt att stanna (Danish immigration ministry). Dansk rapportering beskriver samma avgränsning: utresecentrum för utlänningar utan laglig vistelse, inte ett system där den första asylprövningen läggs ut på ett tredjeland (Copenhagen Post/Ritzau).

Uganda är den mest långt gångna möjliga partnern. Enligt medieuppgifter diskuteras ett pilotprojekt med 5 000–10 000 personer till 2027 (EUobserver, ProtoThema).

Skillnaden mellan modellerna är central. Extern asylprövning innebär att det avgörs på utländsk mark vem som har rätt till flyktingskydd. Återvändandecentrum används först efter att en person har fått avslag och ett slutligt beslut om att lämna landet. EU:s nya återvändandeförordning, som Europaparlamentet, EU:s direktvalda lagstiftande församling, godkände i juni, tillåter medlemsländer att föra över personer med slutligt återvändandebeslut till ett tredjeland som samtycker. Villkoret är att landet respekterar mänskliga rättigheter och principen om non-refoulement, alltså förbudet mot att skicka människor till platser där de riskerar förföljelse (European Parliament). Parlamentet öppnade dörren, men regeringar måste fortfarande förhandla fram avtal med värdländer och bygga en fungerande verkställighet. Som To Brief skrev när omröstningen hölls (To Brief) ger lagen stöd för idén utan att lösa det svåra genomförandet.

Karner suddar ut den gränsen i sin politiska inramning. Österrike har sedan våren 2022 drivit linjen att asylförfaranden ska kunna ske utanför Europa och lägger nu båda spåren under samma etikett (OTS/BMI). Det får projektet att framstå som mer långtgående än det som de fem regeringarna faktiskt har enats om att gå vidare med.

Italien visar avståndet mellan signal och system

Italiens centrum i Albanien är det enda befintliga europeiska försöket med externa migrationsanläggningar. Inrikesminister Matteo Piantedosi hävdade att de under 2025 bidrog till 100 återvändanden och sade att de skulle "bli en modell för Europa" när de väl fungerar fullt ut (Il Fatto Quotidiano). Italienska domstolar stoppade däremot Rom från att använda centrumen enligt den ursprungliga planen, genom att blockera de snabba asylförfaranden som byggde på listor över säkra ursprungsländer. Regeringen tvingades därför göra om anläggningen i Gjadër till ett förvar snarare än en plats för asylprövning (Pagella Politica).

Storbritanniens Rwanda-modell föll av en närliggande anledning. Högsta domstolen slog fast att Rwandas eget asylsystem skapade en verklig risk för att människor skulle skickas vidare till förföljelse (UK Supreme Court). Hundra återvändanden (Il Fatto Quotidiano) räcker inte som bevis för en modell som sägs kunna användas på europeisk nivå. Det visar snarare hur långt politiken ligger före den praktiska kapaciteten.

Bryssel sitter inte vid bordet

EU-kommissionen klargjorde sin hållning den 13 augusti. Talespersonen Guillaume Mercier sade att kommissionen inte deltar i Uganda-diskussionerna, inte känner till något konkret förslag och först kommer att bedöma "mogna förslag" när sådana läggs fram (Commission). Avståndet spelar roll eftersom återvändandeförordningen ger en rättslig grund i princip, men inte ett fungerande system.

Förordningen skapar inget avtal med ett värdland. Den löser inte hur personer som hålls i Uganda effektivt ska kunna överklaga beslut, hur oberoende granskning ska säkras eller hur kärnproblemet ska hanteras: om den avvisades ursprungsland vägrar att ta emot personen innebär en överföring till Uganda att förvaret flyttas, inte att återvändandet faktiskt genomförs (CEPS).

Danmarks egen offentliga argumentation för centrumen är främst politisk och avskräckande, inte empirisk. Regeringens besked i augusti betonade GPS-fotbojor och hårdare incitament för återresa, verktyg som används inom danskt territorium, snarare än belägg för att externa centrum höjer återvändandegraden (Danish immigration ministry). De fem regeringarna har bildat en politisk koalition. De har ännu inte visat ett operativt återvändandesystem. Mötet i Köpenhamn blir ett test av om de kan namnge ett värdland, skriva bindande villkor och visa att återvändandecentrum faktiskt löser det återtagandeproblem som gör att personer med avslag blir kvar i Europa.