Fem militärmakter tar säkerhetsledningen

Den 24 juni 2026 samlades ledarna för Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och Storbritannien i Berlin för att samordna sig inför Natos toppmöte i Ankara den 7-8 juli. Natos generalsekreterare Mark Rutte deltog via videolänk från Washington, där han just hade träffat Donald Trump (Bundesregierung, Euronews). Mötet gjorde E5, en självvald grupp av Europas fem största militärmakter utan formell ställning i EU eller Nato, till ett format för stats- och regeringschefer för första gången. Berlinmötet var ett anspråk från fem huvudstäder på att styra Europas säkerhetspolitik. Det var också ett lågmält erkännande av att de menar olika saker med ett starkare Europa.

Fem flaggor, tre linjer

Det gemensamma uttalandet handlade om försvarsutgifter, industriellt samarbete och fortsatt stöd till Ukraina (Elysée, UK Government). Språket var samlat. Politiken under ytan var det inte.

Förbundskansler Friedrich Merz stod värd för mötet för att bygga en gemensam linje inför Ankara. Han ville också bredda den gamla E3-vanan, där Paris, Berlin och London hanterade europeisk säkerhet sinsemellan, genom att ta in Rom och Warszawa. Båda hade invänt mot att hållas utanför (Le Figaro, Deutschlandfunk).

De skarpaste skillnaderna finns inom denna enighet. Tyskland vill att Europa gör mer inom Nato, inte vid sidan av alliansen: mer pengar och fler förband in i befintliga strukturer. Frankrike accepterar den ramen offentligt, men ser E5 som ett verktyg för europeisk kontroll över försvarsindustrin och över vem som kan agera militärt, och under vems befäl. Polen vill låsa fast USA vid avskräckningen på östflanken och förhandlar om en permanent amerikansk bas på polsk mark (DW). Italiens mål, som premiärminister Giorgia Meloni formulerade det, är enklare: att sitta i rummet där besluten fattas (Il Fatto Quotidiano).

E5 kan samordna positioner, signalera vilja och sätta tryck. Men Nato omsätter fortfarande detta i alliansplanering, USA kontrollerar fortfarande centrala resurser som luftförsvar och underrättelser, och försvarsbolagen styr fortfarande mycket av den industriella leveransen. Den maktkedjan spelar roll, eftersom det mest ambitiösa testet för fransk-tyskt försvarssamarbete föll samman bara veckor före Berlinmötet.

Varningen från FCAS

FCAS/SCAF, ett nästa generations stridsflygssystem där bemannade flygplan skulle kopplas ihop med fjärrstyrda drönare, föll på att Dassault och Airbus aldrig enades om kontrollen över design, immateriella rättigheter och export (The Guardian, ICDS). Sammanbrottet är det tydligaste motbeviset mot E5:s samarbetsretorik. Berlin och Paris kunde enas om ett toppmötesuttalande. De kunde inte enas om vem som skulle bygga planet.

EU har avsatt pengar för att driva på gemensamma inköp. SAFE-instrumentet, Security Action for Europe, erbjuder upp till 150 miljarder euro i försvarslån, med regler som kräver europeiskt ursprung för innehållet (European Commission). Men pengar löser inte FCAS-problemet i sig. Gemensam produktion kräver fortfarande att regeringar och bolag kommer överens om vem som kontrollerar vad. Enligt rapportering hade 19 stater sökt SAFE-medel, men bara tre operativa arrangemang var färdiga (Euperspectives).

Vad USA faktiskt gör

Ruttes resa från Washington till Berlin var medvetet iscensatt. Han sade till allierade att europeiska Natoländer och Kanada hade lagt mer än 90 miljarder dollar extra på försvar 2025 jämfört med året före (Atlantic Council). Han bekräftade också att USA hade minskat vissa utlovade truppbidrag till Natos planering, och att europeiska länder redan fyllde delar av luckan (NATO).

Rutte försöker förmedla en praktisk uppgörelse: Europa betalar mer och gör mer för att bevara det amerikanska åtagandet. Men det finns inga offentliga belägg för någon bindande amerikansk garanti om specifika trupper, stödfunktioner eller operativt stöd i gengäld (Politico). Artikel 5, Natos klausul om ömsesidigt försvar, är juridiskt intakt. Risken är inte att Washington river upp fördraget, utan att USA uppfyller det långsamt, snävt eller på egna villkor: genom att skjuta upp basbeslut, hålla tillbaka lageruttag eller knyta villkor till Patriotutplaceringar.

Spaniens frånvaro visar den nya rangordningen. Madrid är EU:s fjärde största ekonomi, men E5 väljer efter militär tyngd och närhet till hotet på östflanken, inte efter institutionell rang inom EU (Antena 3, Euronews Spain). Den regeln kommer att påverka vilka länder som får inflytande över Natos planering och vems hotbild som väger tyngst.

Natos toppmöte i Ankara om två veckor visar om E5-samordningen leder till alliansåtaganden. Den svårare frågan är om fem huvudstäder kan bygga en europeisk pelare, där européer bär mer av Natos militära börda, när de inte kan enas om vem som ska konstruera vapnen.