Fem länder vill ha returhubbar 2027

Danmark, Tyskland, Österrike, Nederländerna och Grekland möttes i Köpenhamn den 4 september och enades om principer för att skicka personer som fått avslag på asylansökan till anläggningar utanför Europa. Målet sattes tydligt: ett avtal med ett partnerland kring årsskiftet och de första överföringarna före slutet av 2027. Efter månader av samtal, delegationsresor och ministerbesök finns dock fortfarande inget värdland som har skrivit under. Köpenhamnsmötet flyttade frågan närmare konkreta förhandlingar. Det gav inget avtal.

Tre principer, inga kontrakt

De fem ministrarna ställde sig bakom tre vägledande principer: hubbarna ska minska irreguljär migration och farliga överfarter, följa EU-rätt och internationell rätt inklusive mänskliga rättigheter, och byggas genom ömsesidigt fördelaktiga partnerskap med länder utanför EU (SN, Kleine Zeitung). Nederländernas migrationsminister Bart van den Brink beskrev öppna anläggningar där människor ska kunna arbeta, inte förvar. Österrikes inrikesminister Gerhard Karner kallade gruppen "die Umsetzer", genomförarna, och drev på för minst ett partnerland före årsskiftet (Heute). Etiketten gör mer arbete än överenskommelsen.

Inget värdland namngavs på presskonferensen. Den offentliga bilden består fortfarande av rykten och dementier. Rwandas utrikesminister bekräftade för AFP att europeiska företrädare besökte landet i slutet av augusti och att förhandlingar pågår, men gav inga detaljer och ingen tidsplan (Euractiv). Uganda, som tidigare pekats ut som möjlig kandidat, kan vara borta ur bilden. Det nederländska utrikesdepartementet uppgav att samarbetet med Kampala har frysts efter repression kopplad till valet (n-tv). Varken Rwanda eller Uganda har offentligt åtagit sig något.

Lagen lämnar de svåraste frågorna öppna

Den centrala frågan är vem som ansvarar för en person efter överföringen. Den har skjutits till den minst transparenta delen av processen: framtida bilaterala avtal som ännu inte har offentliggjorts.

De fem regeringarna försöker använda en rättslig väg som knappt finns färdig. Europaparlamentet godkände den nya EU-förordningen om återvändande den 17 juni med 418 röster mot 218. Den ersätter äldre regler och innehåller bestämmelser som uttryckligen tillåter överföring av personer med avslagsbeslut till hubbar i tredjeland (European Parliament). Ensamkommande minderåriga undantas. Familjer med barn gör det inte, vilket European Council on Refugees and Exiles har kritiserat med hänvisning till att även kommissionens ursprungliga förslag undantog dem (ECRE).

Förordningen väntar fortfarande på formellt antagande i rådet, där medlemsländernas regeringar måste säga ja, och därefter publicering. Även när den träder i kraft kräver lagen att värdländerna respekterar mänskliga rättigheter och principen om non-refoulement, alltså förbudet mot att skicka någon till en plats där personen riskerar förföljelse eller tortyr. Den anger däremot inte vem som ska bedöma efterlevnaden eller enligt vilka kriterier (EU Law Analysis). Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har varnat för att överföringar kräver obligatoriska riskbedömningar, bindande rättslig grund, effektiva rättsmedel, gränser för förvar och oberoende övervakning i varje led (Council of Europe).

Det tyska forskningsinstitutet SWP bedömer att den avsändande staten måste behålla det juridiska ansvaret tills ett hållbart utfall har verifierats för varje person, inte bara för anläggningen som helhet (SWP). Köpenhamnsprinciperna säger inget om detta. De bilaterala avtalen är tänkta att ge svaret.

En koalition med motståndare och oklara övervakare

Idén har politisk tyngd bakom sig. 19 EU-stats- och regeringschefer skrev i juni under en deklaration om lösningar i tredjeland (Euronews). Men Frankrike och Spanien motsätter sig modellen öppet. Emmanuel Macron sade att han aldrig har sett en sådan hubb fungera och att han kommer att bekämpa EU-budgetfinansiering av anläggningar i Afrika. Spaniens Pedro Sánchez kallade konceptet ett "trampantojo", en vilseledande illusion (Le Monde). EU-kommissionen uppgav för journalister den 13 augusti att den inte deltar i förhandlingarna och inte känner till något konkret förslag om en hubb i ett visst land (European Commission).

Ansvarskedjan ser därmed ut så här: de fem regeringarna kan förhandla bilaterala avtal på egen hand, rådet måste fortfarande slutföra EU-förordningen, domstolar kan pröva enskilda avlägsnanden, och övervakningsorgan kan inte presenteras som kontrollanter innan de själva har gått med på uppdraget. På den sista punkten sade Danmarks minister Morten Bødskov att IOM och UNHCR skulle övervaka centren. UNHCR uppgav för AP att organisationen inte hade fått några detaljer. IOM sade att inget beslut hade fattats och att samtalen fortfarande var utforskande (WCAX/AP). Ministrarna hänvisar alltså till övervakning som övervakarna själva inte säger sig ha accepterat.

Köpenhamnsmötet gav en tidsplan och principer som få invänder mot på abstrakt nivå. Det som saknas är den del som avgör om modellen kan fungera: ett värdland som vill skriva under, en ansvarskedja som håller i domstol och belägg för att överföringar till tredjeland leder till fler faktiska återvändanden snarare än till ett mindre synligt vänteläge. Så länge "genomförarna" inte namnger ett land och offentliggör villkoren genomför de fortfarande en idé.