Fyra EU-länder vill säkra Ukrainalån

EU har i två år styrt avkastningen från frysta ryska statstillgångar till Ukraina. Nu vill Sverige, Nederländerna, Spanien och Polen gå längre: de vill använda själva kapitalet, omkring 210 miljarder euro, som grund för ny finansiering till Ukraina (Reuters, Kyiv Independent). Skillnaden mellan avkastning och kapital är den politiska kärnan.

Ränteintäkterna används redan. EU har hittills fört över 8 miljarder euro till Kiev, senast en delutbetalning på 1,4 miljarder euro i augusti (EEAS). De underliggande reserverna är däremot fortsatt immobiliserade genom EU:s sanktionsregler, men inte beslagtagna som egendom (Eur-Lex, rådets förordning 2022/334). I brevet till EU-kommissionen ber de fyra regeringarna kommissionen att på nytt pröva "nya alternativ" för att mobilisera reserverna. Eftersom avkastningen redan används pekar formuleringen i praktiken mot kapitalet.

Luckan som avkastningen inte kan fylla

De fyra regeringarna kräver inte konfiskation. Den snävare, och sannolikt mest realistiska, tolkningen är att de vill se en låne- eller säkerhetsstruktur där de frysta reserverna används som stöd, utan att de formellt tas i beslag (Euronews, El País). Även en sådan konstruktion skulle dock föra EU över en gräns som unionen medvetet har undvikit.

Tidpunkten förklaras av siffrorna. De årliga övervinsterna uppgår till ungefär 2,5-3 miljarder euro, enligt en rapport från den franska senaten, och varje räntesänkning från ECB, Europeiska centralbanken, minskar beloppet. Mot EU-kommissionens uppskattade finansieringsbehov för Ukraina på 90 miljarder euro fram till slutet av 2027 räcker inte en krympande ränteström (Tagesschau). Argumentet från förespråkarna är enkelt: Ryssland orsakade förstörelsen, och därför bör blockerade ryska reserver bära mer av kostnaden innan europeiska skattebetalare gör det.

Vem beslutar, och vem tar risken

Beslutskedjan är avgörande. EU-kommissionen kan utforma finansiella alternativ, men medlemsländerna beslutar. Utrikespolitiska beslut i EU kräver enhällighet, vilket ger varje medlemsland veto. Det ger Belgien en särskild tyngd, eftersom omkring 193 miljarder euro av de frysta tillgångarna finns hos Euroclear, den Brysselbaserade värdepapperscentralen (Trends-Tendances).

Belgien stöder Ukraina men vill inte ensam bära den juridiska och finansiella risken. Le Monde har rapporterat om omkring 200 rättsprocesser mot Euroclear och nio skiljedomsnotiser mot Belgien självt (Le Monde). Ryssland sätter redan direkt press på värdepapperscentralen (Boursorama/AFP). Tyska juridiska bedömare varnar för att även ryska domstolsanspråk som inte kan verkställas kan öka risken för motåtgärder mot europeiska tillgångar i Ryssland (beck-aktuell).

Sverige har erbjudit sig att täcka sin del av garantierna till Belgien (SVT). Nederländerna erbjöd omkring 14 miljarder euro i garantier när ett försök att skapa en tillgångsbaserad struktur misslyckades i december (NOS). Belgien blockerade upplägget, och frågan lades åt sidan.

Paris och Berlin sätter gränserna

Frankrike och Tyskland accepterar modellen med avkastningen och ser värdet i bredare finansiella konstruktioner. Däremot godtar inget av länderna en formell konfiskation av statlig egendom. Förbundsdagen avvisade ett förslag från De gröna om att fullt ut ställa de frysta tillgångarna till Ukrainas förfogande (Bundestag). En fransk senatskommitté har villkorat sitt stöd med strikt förenlighet med folkrätten och med att investerarnas förtroende för tillgångar i euro bevaras (Sénat).

Den fransk-tyska linjen begränsar vad EU-kommissionen kan lägga fram. En fungerande plan måste göra tre saker: låta reserverna juridiskt stå kvar i Rysslands namn, skydda Belgien från att ensamt bli föremål för rättsprocesser och övertyga investerare om att Europa inte behandlar utländska reserver som ett politiskt verktyg. Inget befintligt förslag har uppfyllt alla tre villkor.

De fyra undertecknarna har pekat ut glappet mellan Ukrainas behov och en modell som bara bygger på avkastning. Svaret som de ännu inte har lämnat, och som Belgien, Frankrike och Tyskland nu kommer att kräva, gäller vem som håller Euroclear skadeslöst, vem som tar kostnaden för ryska motåtgärder och vem som garanterar konstruktionen om EU:s ministerråd i framtiden lyfter sanktionerna och reserverna måste återlämnas. Innan de svaren finns med bindande åtaganden lär de 210 miljarderna euro ligga kvar där de är.