Frankrikes underskott oroar IMF

5,2 % av BNP i underskott (IMF). 3,54 biljoner euro i statsskuld (Eurostat, INSEE). En tioårig upplåningsränta nära 4 % (IG). När IMF den 22 juli publicerade sin årliga genomgång av den franska ekonomin var slutsatsen tydlig: gapet mellan statens utgifter och inkomster sluts inte (Bloomberg). IMF räknar med ett franskt budgetunderskott på 5,2 % av BNP 2026, över regeringens eget mål på 5 % och nästan oförändrat från 5,1 % 2025. Statsskulden ökade med 75,6 miljarder euro bara under första kvartalet och uppgår nu till 117,6 % av BNP. För två år sedan låg skuldkvoten på 112,6 %.

Det hade varit lättare att hantera om Frankrike fortfarande kunde låna billigt. I stället har statens upplåningskostnader stigit kraftigt.

Hur högre räntor äter upp budgeten

Räntan på franska tioåriga statsobligationer, alltså den ersättning investerare kräver för att låna ut pengar till Paris i tio år, ligger nära 3,93 %. Spreaden, skillnaden mellan franska och tyska upplåningskostnader, har vidgats till omkring 80 räntepunkter, från ungefär 60. En räntepunkt är en hundradels procentenhet (FAZ). Det betyder att investerare nu tar märkbart mer betalt för fransk statsskuld.

Den kostnaden går rakt in i budgeten. BNP Paribas har beräknat att om räntorna ligger kvar på denna nivå skulle den extra räntebördan äta upp omkring 60 % av den utgiftsökning som planerats i budgeten för 2027 (BNP Paribas). Av tio nya euro som Frankrike tänkt lägga på sjukvård, skola eller försvar skulle sex i stället gå till obligationsägare.

Regeringen medger att utrymmet krymper. Ekonomiminister Roland Lescure har kallat underskottsmålet på 5 % svårt att nå. Budgetminister David Amiel har sagt att ytterligare 3 miljarder euro i besparingar behövs, utöver 6 miljarder euro i akuta nedskärningar som redan beslutats (Euronext/Reuters). IMF:s rekommendation är hårdare: utgiftsminskningar eller skattehöjningar motsvarande cirka 0,8 % av BNP varje år till och med 2029, rensat för konjunkturens effekter, det som ekonomer kallar strukturell åtstramning (IMF). Med en ekonomi som väntas växa med bara 0,6 % i år blir det svårt att nå ett sådant mål utan att skära i tjänster som hushållen faktiskt använder (Boursorama).

Varför eurozonen följer Frankrike

Frankrike är eurozonens näst största ekonomi. Högre franska upplåningskostnader höjer inte automatiskt räntorna i Madrid eller Rom. Men de påverkar hur investerare prissätter risk i hela valutaunionen och begränsar handlingsutrymmet för ECB, Europeiska centralbanken, som sätter räntan för de 20 euroländerna.

ECB skapade 2022 ett stödinstrument för att kunna ingripa när stress på obligationsmarknaden stör penningpolitiken (ECB). De franska ränteskillnaderna har inte utlöst ett sådant ingripande. Men när trovärdigheten i ett stort medlemslands offentliga finanser försvagas blir det svårare för ECB att sänka räntorna utan att samtidigt öka trycket på obligationsmarknaden.

Frankrike omfattas sedan juli 2024 av EU:s underskottsförfarande, den formella process som inleds när ett lands budgetunderskott överstiger 3 % av BNP, tillsammans med sex andra medlemsländer (Europeiska unionens råd). Jämförelsen med Italien är känsligast. Franska och italienska upplåningskostnader närmar sig varandra, och Italiens ekonomiminister Giancarlo Giorgetti räknar med att Italien lämnar sitt underskottsförfarande före Frankrike (Il Messaggero). För ett land som länge lånade till räntor närmare Tysklands än Italiens visar det hur finansmarknaden nu omvärderar fransk budgetrisk.

Diskussionen om var de franska nedskärningarna ska falla har redan blivit konkret: högre patientavgifter, lägre läkemedelsersättningar och andra åtgärder som skulle flytta kostnader till hushåll med stora vårdbehov (Le Figaro). Ekonomen Olivier Blanchard bedömer att Frankrike behöver minska gapet mellan inkomster och utgifter före räntebetalningar med omkring 120 miljarder euro för att stabilisera skulden, och att själva budgetprocessen ökar risken för en skuldkris (Le Monde).

Frankrike förhandlar inom EU:s vanliga finanspolitiska regler och står inte inför ett stödpaket. Men landet har ett trovärdighetsproblem som redan gör väntan dyrare. Varje kvartal utan korrigering håller underskottet uppe, ökar räntekostnaderna och gör fördelningsfrågan skarpare: patienter som får bära högre vårdkostnader, offentliganställda vars budgetar pressas eller framtida skattebetalare som tar över en större skuld.